Är det så svårt att ta fram en påse och plocka upp skiten efter hunden? Är man så j-vla lat att man inte orkar göra det? I så fall ska man inte skaffa sig en hund för gissa vad: Dem bajsar, mycket och ofta. Har man en stor hund kommer det MYCKET och har en liten hund kommer det lite.

Man får hela tiden titta ner på fötterna för att man inte ska trampa i skiten.

Tycker man borde ha "körkort" för hundar och plockar man inte upp efter den får böter.

PLOCKA UPP EFTER ERAN HUND, ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT......!!!!

Kanske en dum fråga att ställa men har faktiskt fått den frågan en gång och svarade omedelbart utan att tänka: Nej.
Det var ett 110 % ärligt svar och står för det. Jag gillar inte mig själv. Jag mer eller mindre hatar mig själv.

Har nog aldrig gillat mig själv. Har under hela min uppväxt önskat att jag vore någon annan, vem som helst det spelar ingen roll. Finns ingenting i mitt liv som jag känner att jag är nöjd med, då menar jag saker som gäller mig.

Hatar alla val jag gjort eller inte gjort. Hatar ...ja allt.

Sitter i godan ro och tittar på Top Gear då jag hör hur dörren till trapphuset öppnas och stängs. Hör inga fotsteg i trappuppgången så trodde att någon kanske bara öppnade dörren men ångrade sig sedan. Efter ett par minuter hör jag tunga steg upp för trappan följt av en massa pust och stön. Det här måste jag se…. Går fram till dörrögat (heter det så) för att se vem det är som håller på att dö i trappuppgången. Men det kunde jag väl ha gissat. Det är dunderklumpen en trappa upp. Visserligen har han pustat och stönat så länge jag har bott i huset men nu lät det sju resor värre. Trodde att han skulle dö på fläcken. Han tog en paus avsatsen innan min dörr, en paus vid min dörr och ytterligare en vid avsatsen innan hans dörr. Nu bor ju han högt upp och det är en hel del trappsteg han måste ta. Kanske ska minska på ölen?

Jag har funderat på hur länge jag orkar hålla skenet uppe. Har på sistone märkt av sprickor i fasaden. Humörsvängningar, elaka kommentarer och ett sätt som är allmänt otrevligt.

Har aldrig tidigare visat utåt hur jag mår. Har aldrig berättat för någon hur jag mår. Har aldrig haft någon att berätta det för.

Vet att det inte är nyttigt att hålla känslor inom sig, det tär på en men jag har inget val.

Jag mår inte bra, det har jag vetat länge om så inte i hela mitt liv. Kan inte glädjas åt saker och händelser som skulle få en "normal" människa åtminstone att le.

Om någon i min omgivning gläds åt något typ att dem funnit kärleken eller om så bara ha vunnit 25 kr på Triss kan jag inte vara glad för dem.

Kan inte glädja åt mina positiva händelser heller. Även om något bra skulle hända kan jag inte skratta år det eller känna lycka. Nu händer det väldigt sällan något bra i mitt liv. Det är mest mörker.

Jag kan dock börja gråta när som helst i min ensamhet. Ser jag eller läser jag om något ledsamt på tv eller i tidningar gråter jag. Inte pga programmet eller artikeln utan pga mig själv.

Jag blir ledsen över tankarna om att jag ibland önskar att jag födds i en annan familj. Jag kanske hade varit lycklig då.

Älskar mina föräldrar och dem älskar väl mig. Vår familj visar inga känslor så jag kan inte vara 100 % säker.
Syskonkärlek sägs vara en stark kärlek men inte mellan mig och min bror. Han har allt som man ska ha när man är "vuxen". Kan egentligen inte glädjas över det utan känner en massa andra känslor och inte alla så glada.

Det här jobbigt att skriva om och tänka på. Tårarna kommer nu också. Vill inte känna så här men ser inget ljus i tunnel.

Life is not a gift, it´s a curse.

Där jag bor är det väldigt lyhört man hör mer eller mindre allt som sägs hos grannen. Inte för att jag lyssnar men häromkvällen var det liksom svårt att inte höra. Ett i mina ögon ungt par skrek högljutt (eller det var mer hon som skrek). Först uppfattade jag inte vad dem skrek om, hörde bara enstaka ord som ut, packa, varför osv.

Hörde sedan en mening som jag inte trodde jag skulle höra i samband med ett bråk: "Jag gillar inte den korven" följt av "Gå, bara gå ut härifrån" föjt av någon sorts primalskrik från henne. Förstod nu vad dem bråkade om, korv.

Ok jag gillar bara Dennis korv och har svårt för t ex Lithells korvar men skulle aldrig komma på idén att skrika och gorma åt någon som kanske köpt fel korvsort. Hade väl försökt hitta mig något annat att äta den kvällen.

Ännu en gång har jag bevisat att jag har fel. Det händer inte ofta men denhär gången måste jag erkänna. 

Har en tendens att bojkotta storfilmer ju mer reklam man gör för dem och jumer huvudrollsinnehavarna, regissören och recensenterna än försöker få enatt gå och se filmen. Är ev av få i detta land som INTE gick och så Avatarnär den hade biopremiär. Bojkottade filmen just pga ovannämnda anledning.




Köpte dock filmen när den släpptes på DVD men såg den aldrig (ärfilmsamlare och ansåg att den filmen ska väl ändå finnas i filmsamlingen).I lördags hade jag ingenting annat att titta på än just Avatar. Satt därmed mina ostbågar och tänkte ge filmen en chans.


Ok den var inte VÄRLDENS BÄSTA FILM som så många påpekat att den var. Denvar sevärd och kan nog säga att jag är lite förtjust i Sam Worthington. Ärkarln snygg eller snygg?? Det var just Sam Worthington som lyfte upp filmenoch musiken förstås.

Anser inte att filmen behöver någon uppföljare som regissören James Cameronhotar alla med.Klart sevärd film nu när jag äntligen sett den….bättre sent än aldrig. 



Har en hel del filmer i samlingen som jag inte sett än men bockar av dem enefter en.

Är det någon mer än jag som sett serien Miranda som gick på TV4 Komedi för ett tag sen? En helt hysteriskt bra serie. Det är inte ofta jag skrattar högt till serier men den här gången höll jag på att kissa på mig.

Serien handlar om Miranda, en singel kvinna på över 180 cm, som fyllt 30 för x antal år sedan. Svårigheter att hitta kärleken då hon har en förmåga att säga och göra saker på impuls. Hon har inga hämningar och det ställer till lite problem för henne. Att hon sen har en mor som försöker para ihop sin dotter med alla singelmän i stan gör ju inte saken bättre.

Miranda har dock ögon för en man, vännen Gary. Han har också känslor för henne med av många olika anledningar får dem liksom inte till det, tro mig dem har försökt.

Det som gör serien kul är att huvudrollsinnehavarande då och då kommenterar olika situationer till kameran.

Älskar serien och skådisen Miranda Hart som spelar huvudrollen är hysteriskt rolig.

Önskar att jag vore lite som Miranda. Inte rädd för att göra bort mig, tänker inte så mycket på vad andra ska tycka, inte rädd för att slänga sig ut i äventyr.

Det enda Miranda i serien och jag har gemensamt är vänner gjorda av frukt (för att förstå den meningen se serien om du har möjlighet så kommer ni att förstå vad jag menar).  

Har nu läst boken Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow (Water for elephants) och kan bara säga att…jag vill nog inte se filmen. Visst var boken läsvärd men inte sevärd. Tror inte ens Robert Pattinson kan rädda filmen. Varför Reese Witherspoon gått med att göra filmen är ett mysterium.
Tror att dem flesta som går och ser filmen är stora Twilight-fan och vill se Robert Pattinson i vilken roll som helst.
Storsäljande bok är det visst men jag vete tusan hur det kommer sig.

Nu har jag haft fel tidigare och filmen kanske är hur bra som helst. När jag får tid ska jag se filmen (den återfinns i filmsamlingen) och återkommer med en recension...............