Idag har precis allt varit mörkt och deppigt. Inga ljuspunkter över huvudtaget. Funderingar på att göra sig av med vovven gör ju inte att man skuttar fram precis.

Hatar mitt liv och sitter just nu och storgråter över hur patetisk jag är. Vill bara knäppa med fingrarna och försvinna. Bort från allt och alla.

Helvetes jävla skit.

Och varför i helvete sitter jag här på en blogg och skriver till främmande människor. Idiot!!!! 

Blir så jävla förbannad över hur vissa tänker. Att man får hjälp från andra utan att tacka för det utan tar det för givet att hjälper kommer när man ropar.

Detta gäller mitt bror. Bara att säga i förbifarten att det är lite kärvt just nu kommer pappa springandes till hjälp. Får han något tack för det….Skulle inte tro det. Istället tackar man andra släktingar på flickvännens sida för allt dem gjort vilket i min värld inte har varit en hälften av det som mina föräldrar har gjort.

Men så klart hennes släkt är viktigare, hon är ju en självisk kossa som under sin uppväxt förmodligen fått allt hon pekat på. Tyvärr har detta skapat ett litet monster nu i vuxen ålder. Hon vet ju att om dem inte har råd så kommer ju ”svärföräldrarna” till undsättning.

Synd att hon inte hittat sig en rikare pojkvän…. Men som sagt svärföräldrarna säger ju aldrig nej till sin son.

Har aldrig egentligen brytt mig att mina föräldrar hjälper min bror men nu börjar jag tröttna. Mina föräldrar kommer inte att finnas för alltid. Jag tänker på framtiden och att det nu är dags för min kära bror att lära sig ta hand om sig själv utan hjälp för hjälpen kommer inte alltid att finnas där.

Jag lovar att den dagen mina föräldrar inte finns längre så kommer dem att ge alla pengarna till min bror medan jag får dem materiella tingen. Visst ok för mig men pengarna löser inte problemen….dem skapar nya. För vad gör man när man har fått pengar…jo man handlar upp dem så klart. Min brors filosofi.

Fick lite kommentarer på mitt förra inlägg och kan bara säga: Skit på er.

Diagnosen från dem flesta var att jag hade social fobi eftersom jag inte kan se mig själv i en relation.. Trodde social fobi var att man inte kan umgås med andra och inte vill gå ut pga risken att stöta på en annan människa. Det har väl för fan inget att göra med att man är singel........

Tycker synd om dem som verkligen lider av social fobi men jag är inte en av dem. Umgås med folk men på mina villkor.

Det var ett tag sen jag skrev på bloggen. Har helt enkelt inte haft ork eller lust. Förkylning, infektion och annat har kommit i vägen. Sen har jag nog helt tappat lusten att skriva av mig….

Det hjälper ju i alla fall inte.

Har under min sjukdomstid haft tid att reflektera över mitt liv. Har äntligen kommit på varför jag har svårt att hitta kärleken? Älskar inte mig själv då kan jag inte förvänta att någon annan gör det heller. Så länge jag känner så här finns det ingen chans att jag ger någon chansen att komma nära. Jag är nu 35 år gammal och fortfarande singel. Men jag kan inte för min värld se mig själv med någon …man eller kvinna (om nu någon kanske trodde problemet låg där….).

Känner mig äcklad vid tanken att behöva vara nära en man…. Känner mig spyfärdig varje gång jag ser en…… Är det något fel på mig? Är jag ensam om att känna så här?

Ska man inte vid denna ålder vara mogen nog att starta upp en seriös relation? Börja ett nytt liv tillsammans med någon? Bara den tanken får mitt nackhår att resa sig. Inte fan vill jag att någon kommer in i mitt liv och förstör…. Hör ni hur fel det låter?

Vissa dagar hatar jag män mer än andra. Skulle vissa dagar kunna bunta ihop dem allihop och…. Problemet är att det aldrig kommer dagar då jag känner mig för att slänga mig i famnen på vem som helst och öppna mig själv.

Jösses…..I´m mest upp.

Nu har jag bara 27 kg kvar till målet...... Jisses, det lät tungt. Kanske det låter bättre att säga: Jag har gått ner 3 kg på en månad.

Visst lät det bättre och det känns så jävlaaaa skönt. Har ännu inte tappat motivationen (vilket skrämmar mig) och ska nu fortsätta mina strapatser på mackapären kväll efter kväll.

Tydligen är mitt liv över.

Man kan inte acceptera sitt öde hur som helst. Man kan inte acceptera att man kommer förmodligen att leva ensam resten av sitt liv. Man får absolut inte acceptera att det är så här livet kommer att se ut.

Då är livet över och man har inget att leva för.

Jag anser dock att jag har en massa att leva för. Om jag accepterar ovanstående påståenden så blir jag ju inte besviken när det inte händer. Det som jag kommer att bli är glad över om någonting annorlunda händer.

Det kan ju inte vara fel eller? Tydligen är jag helt fel ute och jag ska absolut inte acceptera mitt liv.

Till er som nu tycker att jag gör fel: Skit i mitt liv och lev era egna!!!