Tanken på att en dag träffa en kille, lära känna honom osv får mig att må fysisk illa. Varför? Vet att många då skulle kanske ifrågasätta att man kanske inte är intresserad av killar över huvud taget men tanken på att kanske träffa en tjej gör ju inte mig mindre illamående.

Är en heterosexuell tjej, tycker om att se på snygga män, fantiserar om snygga män MEN själva tanke på att faktiskt träffa en man gör mig smått nervös, orolig och just illamående.

Fast med tanke på min otur och killars bristande intresse i mig behöver jag nog inte oroa mig. Ingen verkar ändå vara intresserad av mig. Så jag kanske inte ska oroa mig så för något som aldrig kommer att hända. Har det inte hänt dom senaste 40 åren lär det ju inte hände nu heller med tanke på hur jag känner inför just män.

Idag är dagen då alla människor i en relation antingen kommer att bli överlyckliga eller djupt besvikna på sina partners. Själv bryr jag mig inte, en helt vanlig tråkig tisdag.

När vuxna människor sitter och diskuterar ungdomsprogrammet Skam och påstår sig sitta och gråta till programmet pga dess känslosamma handling får mig att rulla på ögonen. Detta var en stund då jag kände mig otroligt gammal även om jag är i samma ålder som människorna som satt och diskutera.

Påstående som ”Det var så vackert”, ”Det var så djupt”, "Det gav en tankeställare" får mig att allvarligt fundera på det faktum att jag inte är som alla andra. Skulle aldrig se ett ungdomsprogram med ungdomsproblem. Känner inte igen mig i deras problem då jag inte hade några sådana i min ungdom.

Det är tvära kast i fikarummet för nästa minut pratas det om pensionen eller det faktum att man inte kommer att få någon pension enligt många vid bordet. Förstår inte varför man ska oro sig för något men som privatperson kan göra väldigt lite åt. Om nu din tjänstepension är liten pga företaget/organisationen du jobbar åt inte lägger allt för mycket på din tjänstepension så hjälper det ju inte att klaga. Sök ett annat jobb om du inte är nöjd.

Spara mera om du känner att din pension blir för liten för att du ska kunna leva ett drägligt liv. Sitt inte och klaga. Men så tycker ju människan över lag om att klaga, annars känns det inte som att man har någon mening med livet.

Vet att jag med detta inlägg klagar MEN jag klagar inte inför andra i fikarummet, offentligt. Jag har insett att min pension förmodligen inte blir hög men då får jag väl anpassa mig efter det. Att företaget jag jobbar på inte lägger allt för många tusenlappar på min tjänstepension är inget jag kan göra något åt. Det jag kan göra är att nästa gång jag byter jobb får jag se över företagspolicyn vad gäller pensionen för det företaget.

Så jag känner mig malplacerad vad vi än pratar om på jobbet, Skam eller pension. Två saker jag inte tittar på för jag är inte en ungdom och pensionen som jag inte kan påverka så värst mycket med att klaga.