Hur känns det att vara genuint glad, exalterad eller kär? Hur känns det i kroppen? Eller rättare sagt hur man för att känna så?

Måste erkänna att jag sällan känner riktig glädje över något, åtminstone inte under några längre perioder. Visst vid tillfället för det roliga kan jag känna att jag blir glad men sedan försvinner känslan så snabbt att jag nästan inte ens minns hur det kändes.

Att känna kärlek mot en annan människa är också något jag inte förstår mig på. Förstår inte hur man kan känna så för någon. Förstår inte konceptet. Förstår inte känslan av ”fjärilar i magen”, ”förlorad aptit” pga kärlek.

Förstår inte behovet att behöva krama om någon, hålla någons hand, kyssa någon osv. Förstår inte poängen med det.

Har insett att jag är en känslolös människa som inte kan känna glädje för andra eller mig själv. Kan inte tycka synd om andra eller mig själv (vilket man visserligen aldrig ska göra).

Vaknade med ett stort leende på läpparna (mer med en snustorr mun och tungan fast i gomtaket efter att man munandats hela natten av någon oförklarlig anledning).

Klev upp för att sätta på dagens höjdpunkt till kaffe (bara för att fem minuter senare upptäcka att jag glömt knäppa på knappen).

Avkopplande resa till jobbet med bra musik på radion (det var reklampaus som tog slut lagom till att jag var framme på jobbet. Dessutom verkade bilhelvetet vara tröttare än jag och ville inte som jag ville).

Effektiv och bra dag på jobbet. (Tänker inte ens kommentera det).

Väl hemma efter jobbet sätter jag mig framför tv:n och kopplar av och reflekterar över en bra dag (Sitter där i min ensamhet och försöker sluta tänka på allt som gått fel under dagen samt allt som kommer att gå fel i morgon. Långt ifrån avkopplande).

Senare dags att gå och lägga sig och drömma sig bort till drömmarnas värld (Ja det vill säga när hjärnan äntligen känner sig manad att lugna ner sig och sluta tänka på allt och/eller ingenting vettigt. Tydligen har min hjärna en egen vilja vilket är helt ok men DEN STÖR MIN SÖMN!)

Som sagt en bra dag igår (det kunde i för sig ha varit sämre).

Ärligt talat vadå skrämma folk. Detta påstående kan man hitta på Aftonbladet idag. Enligt forskare så kan du dö inom 5 år om du inte kan känna lukten av apelsin,  rosor och mint. Om man upplevde dessa symtom skulle man omedelbart ringa vården…..

Kan nu se en massa människor gå ut och köpa apelsiner, rosor och After eight för att testa sina luktsinnen i helgen. Vårdcentralerna kommer att bli överbelamrade av samtal från oroliga människor, dom flesta nog lite äldre, som tappat luktsinnet (något som man har en tendens att göra ju äldre man blir, för att inte tala om smaksinnet).

Jag blev också lite orolig då jag kom och tänka på att jag i somras inte kände av lukten av rosor tills jag upptäckte att just den sortens rosor inte luktar speciellt rosigt så jag kan nog pusta ut. Känner än så länge av apelsin och mint så jag har nog fler än fem år kvar att leva.

Men herregud, vem kom på idén att forska om just dessa lukter. Vad händer om jag inte känner kaffelukt, bulldoft, kogödsel bara för att nämna några!

Ibland undrar jag fler har det som jag har, känner som gör eller över lag är som jag. Tror egentligen inte det då det i så fall vore en deprimerande tanke.

Jag har insett att livet inte blir bättre än så här. Eftersom det varit så här i så många år nu lär det inte bli bättre, finns inte tid för vissa ändringar (nej jag är inte 100 år gammal men tiden börjar vara förbi för vissa saker…).

När jag var yngre hade jag vissa idéer om hur jag ville att mitt liv skulle se ut när jag blev vuxen. Hittills har nästan inget av det hänt och mycket får jag skylla mig själv för.

Det blev aldrig att man hittade drömmannen och skaffade familj, hus, hund osv. Det blev aldrig att man fick ställa sig framför prästen och lova evig trohet till mannen man älskar.

Istället är en egen familj någonting jag inte ens tänker på särskilt ofta. Barn är inget jag längtar efter. Att ställa mig framför en präst är nog det sista jag skulle göra även om jag hade någon att dela mitt liv med. Tror inte på äktenskapet och att stå i en kyrka med en präst som mal på om hur man ska leva och dö inför Gud gör att nackhåret reser sig. Gud finns inte så varför då stå i en byggnad som är tillägnad en fiktiv karaktär? (Det där med Gud ska vi återkomma till vid ett senare tillfälle).

Jag tror att om jag en morgon inte skulle vakna så skulle ingen egentligen sakna mig förutom kanske min familj. Men över lag skulle dom flesta bara rycka på axlarna och gå vidare med sina liv. Förmodligen skulle jag göra det samma när det gäller många. Inget jag egentligen spiller några tårar över men tänker ibland på det och det gör ju inte att man känner sig mer positiv till allt.

Har gjort så många misstag under mitt liv, misstag som förmodligen kostat mig lycka och kärlek. Misstag som jag tyvärr inte kan ta tillbaka eller göra ogjorda. Har såret en del utan att jag egentligen hade tänkt göra det men inser att mina handlingar inte alltid har varit snälla eller så värst genomtänkta heller.

För att få mig själv att tänka lite positivt på allt så försöker jag intala mig själv att: Det är inte dom det är fel på utan mig. Jag är speciell medan alla andra är normala, därför fungerar vi inte i tillsammans.

Jag är xx år gammal och har noll erfarenhet vad gäller det mesta förutom arbetslivet. Känner vissa dagar för att bara försvinna någonstans utan att tala om för någon vart jag tagit vägen. Andra dagar vill jag ha sällskap och nästan känner hur min kropp och hjärna behöver stimulans i form av intellektuella samtal med förnuftiga människor. Dessa dagar kommer dock mer sällan nu för tiden då jag insett att förnuftiga människor finns det inte gott om.

Är en person som starkt hatar allt som gäller dela med sig av sig själv på olika sociala medier. Förstår inte att människa är så iq-befriad att hon/han/hen måste vara inloggad på någon av alla dessa sidor 24 timmar om dygnet för att riskera bli bortglömda av andra. Problemet är att oavsett om du har 500 eller 5 vänner på Facebook så lovar jag att dessa vänner inte skulle bry sig om att höra av sig till dig dagligen om dom inte blev påminda om dig genom förmodligen en massa idiotiska inlägg och uppdateringar.

Måste erkänna att även jag har Facebook MEN varje gång jag loggar in blir jag så frustrerad och förbannad över vad folk skriver. 99 % av inläggen är desperata försök att få uppmärksamhet då dessa består i att man går hemifrån på morgonen, sitter på bussen, har precis vaknat, äter lunch, sitter framför tv:n osv.

Detta är gott folk sådant som ALLA gör mer eller mindre varje dag och därför inget unikt och värt att dela med sig av. Är förvånad att man inte får veta när någon går på toaletten och skiter.

Många gånger tror jag att människor inte skulle bli så uppjagade om ingen påtalade vissa saker. Ibland tror jag det sitter människor som inte har något annat att göra än granska allt för att hitta något att klaga på.

T ex var det någon som kom på tidigare att böckerna om familjen Hedenhös inte fick finnas på bibliotek pga rasism. Nu är det Pippi som inte får visas pga rasistiska inslag.

Nu tror inte jag att Astrid Lindgren var rasist och jag tror inte hon skapat sina historier med tanke att provocera. Hon skrev sagor, för barn och inte vuxna som måste kritisera allt.

Är inte rasist men visst tycker en hel del om hur politikerna sköter invandrarfrågan. Anser att familjen Hedenhös ska få träffa vem dom vill och så även Pippi. Till alla er som anser att saker och ting måste ändras för att ”inte kränka någon” tänk efter lite. Om ni inte hade talat högt om det så skulle ingen har reagerat på det eftersom ingen tycker som ni egentligen!

Visst det kanske kan anses provocerande med vissa uttryck som finns i dessa böcker men tänk då på att böckerna skrevs för x-antal år sedan, en annan tid. Om man nu ska börja granska så kanske ni moraltanter kan ta och ändra lite i Utvandrarna, tror det finns en del saker där som inte är ”så rätt i tiden”.