Såg ett program en kväll på tv:n om människor som gått ner mycket i vikt där dom nu efteråt hade ångest pga all hängande hud på kroppen. Förstår dom fullt ut, har även jag en aning ångest över att min hud hänger och slänger efter 50 kg viktnedgång men inget jag egentligen tänker på. Då jag är singel så som det verkar kommer att förbli så resten av mitt liv så behöver jag inte våndas över att någon skulle få se min kropp förutom jag själv. Så tänker leva med min sladdriga hud.

Men en av deltagarna i programmet hade redan förlorat en flickvän pga sin hud (tror visserligen inte att det var just därför hon drog, tror mer att hon tröttnade på hans attityd angående sin hud och det faktum att han aldrig visade sig naken för henne även om hon ville så mycket får han nog skylla sig själv för vad gäller flickvänner). Men denna kille ville i alla fall få till en operation av huden, något man i England kan ansöka om för att få gratis. Annars skulle hans operation kosta cirka 8 000 pund (runt 100 000 kr) vilket man kan förstå att väldigt få har råd med. MEN hans föräldrar var villiga att låna dessa pengar så att sonen skulle få sin operation.

Insåg där och då att jag aldrig skulle låta mina föräldrar skuldsätta sig för något som jag orsakat mig själv. Det är ju inte så att någon tvingat honom äta sig tjock så att han sedan var tvungen att gå ner 70 kg vilket i sin tur resulterat i en massa hängande hud.

Nu är hans föräldrar skuldsatta förmodligen för resten av sina liv. Jag skulle personligen ha så stora skuldkänslor och jag skulle skämmas om mina föräldrar skulle göra så mot mig.

Nä jag tänker leva med min fladdriga hud, den håller mig dessutom varm om kalla kvällar då jag nu för tiden fryser hela jävla tiden. Är född med min hud, kommer dö med min hud.

Vem i helvete går med på att gifta sig med en okänd person och dessutom i tv? Det var ju ett tag sedan som programmet där okända människor gifte sig med varandra bara för att sedan skilja sig efter att man upptäckt människan som man gift sig med antingen inte var frisk på en fläck eller man helt enkelt inte kände någonting som ens kom i närheten av kärlek för varandra. Men jag undrar hur är man funtad om man går med på giftemålet? Vad hade man räknat med skulle hända? Hur dum i huvudet är man?

Dessutom när man läst om programmen som gått lite här och där i världen så verkar dom flesta paren har sökt om skilsmässa rätt snabbt efteråt. Vissa har t om gått så långt att dom skaffat besöksförbud pga allt för ivriga partners. Någon har blivit mordhotad och andra trakasserade. Tycker att dom som blivit utsatta för allt detta får nästan skylla sig själv. Man har satt sig själv i den situationen och då får man stå sitt kast. Kanske har man lärt sig något tills nästa gång man gifter sig och tar tid på sig att lära känna sin tillkomne.

Vet inte om jag helt förstår mig på ordspråket: Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. 

Med tanke på hur ont det kan göra att förlora någon så anser jag det är bättre att inte ha någon att förlora. Men det är bara min personliga åsikt.

Det slog mig lite som en blixt från klar himmel igår kväll när jag låg i sängen och försökte sova att jag faktiskt väger ”bara” 86 kg. Nu kanske det i mångas öron låter som mycket och vet att jag fortfarande räknas som överviktig men med tanke på att jag gått ner 48 kg så låter 86 kg inte så farligt. Låg och funderade över min viktnedgång igår och helt plötsligt insåg jag att jag egentligen inte har något att skämmas över vad gäller min kropp. Visst är jag mullig men det mesta som sitter på magen just nu är löst skinn tillsammans med cirka 10 kg övervikt som enligt rekommendation för ett normalt BMI är det som fortfarande ska bort. Vet dock inte hur pass ”frisk” jag skulle ut om jag skulle gå ner ytterligare 10 kg dock……

Ibland har jag lust att sälja allt jag äger och har, ta pengarna och bara åka någonstans där ingen känner mig och där jag bara kan vara. Vill inte äga en massa onödiga saker, vill inte känna en massa saker för människor som inte bryr sig om något, vill inte vara till besvär för mina nära och kära. Vill bara leva ett lugnt liv utan några bekymmer. Jag tror att folk runt omkring mig skulle känna ett lugn då också.

Tänk att vakna upp på morgonen utan att behöva känna att man måste gå upp för att jobba. Tänk att gå och lägga sig på kvällen utan att behöva riskera att man ligger sömnlös pga alla idiotiska tankar som rullar runt i huvudet. Tänk att få leva med vetskapen att jag inte är orsaken till någon annans lidande. Att ingen behöver vara ledsen eller orolig pga mig. Att folk skulle kunna lägga all sin energi på den som verkligen behöver det. Att min familj slapp ha två barn att oroa sig över.