Sista året har varit otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Har varit sjukare än vanligt och fått springa hos doktorn nästan varje månad. Psykiskt har det varit ännu värre. Dödsfall, sjukdom och jobbiga arbetskollegor gör ju inte att man skuttar runt på rosa moln precis. Det ser väl lite ljusare ut nu. Har inte längre behövt springa hos doktorn så ofta. Dödsfallet kommer man väl aldrig över men har en ny vilde att ta hand om nu. Arbetskollegan är borta nu för gott så stämningen har lättat. Visserligen har vi fortfarande problem på arbetsplatsen men inte så att man får ont i magen av det….nu sitter smärtan i huvudet istället.

Kan dock fortfarande sitta framför tv:n på kvällarna och helt spontant börja gråta. Det är väl ändå ett tecken på att man inte mår bra. Det minsta lilla negativa sak får mig att må dåligt och får mig att börja gråta. Det kan vara en liten kommentar som jag kan tolka på ett negativt sätt och jag börjar gråta.

Ältar saker och ting och till slut kollapsar jag i sängen med en dunkande huvudvärk.

Känner mig ensam och övergiven av världen och det är jag. Har ingen att prata med om allt detta. Har ingen som verkar bry sig om att höra efter hur jag mår. Ingen som ringer för att bara prata eller ringer på dörren bara för att dem ville hälsa på.

Har aldrig haft något socialt nätverk. Mitt sociala nätverk är mina föräldrar, that´s it. Inga vänner som vill ha mig som vän. Av någon anledning så rinner alla mina kontakter ut i sanden. Så har det alltid varit. Har vänner i perioder men aldrig någon som stannar. Det säger kanske mer om dem än om mig men börjar tro att det är fel på mig. Allt är mitt fel. Det är mitt fel att jag sitter ensam om kvällarna. Det är mitt fel att jag mår dåligt. Det är mitt fel att jag hatar livet just nu. Vem ska jag annars skylla på, det finns ju ingen att klaga på förutom mig själv.