Är det normalt att få dåligt samvete om man inte tränar alla dagar? Kan nämligen sätta mig i soffan på kvällen och först säga till mig själv att jag kan hoppa över träningen idag då jag tränat tre dagar i rad redan. Efter ett tag börjar samvetet göra sig hörd och en gnagande liten röst säger saker som: Istället för att sitta i soffan och slappa så skulle du faktiskt kunna ställa dig upp och träna.

Hur får man denna röst att hålla käften? Hur får man samvetet att bli mindre påträngande? Varför får jag inte vila en kväll framföra tv:n och bara vara? Finns det något botemedel mot dåligt samvete?  

Tyvärr gjorde jag aldrig upp några mål med min viktnedgång när jag en dag började med det för lite över tre år sedan. Skulle kanske ha gjort det men någonstans där i början av ”mitt nya liv” försvann det. Hade inte ens några små mål utan körde på som en ångvält och nu visar vågen på -51 kg.

Det har inte varit lätt om någon tror det. Det har varit mycket svett, en och annan tår men mest av allt en massa jävla anamma. Timmar efter timmar av svett och träning. Många kvällar/nätter av hunger i början men nu har man så gått ner alla dessa kilon och klädstorleken har gått från stl 56 till 40/42.

MEN hur får man hjärnan att hänga med. Tyvärr ser jag mig fortfarande som den jag var innan allt detta. Visst står jag framför en spegel så ser jag skillnaden, är inte blind. Men så fort jag måste föreställa mig själv så ser jag tyvärr bara mitt gamla jag.

Problemet är att jag inte har någon att prata med om min resa. Ingen att ventilera mig så jag har inte fått bearbeta allt.

Vet att många tror att ”bara man går ner i vikt så löser sig allt till det bättre”. Men tyvärr stämmer inte detta. Ingenting har löst sig för mig. Är fortfarande samma blyga, tysta nästan sjukligt osociala tjej jag tidigare var.

Nu vet jag inte vart min resa ska ta vägen eller när den ska sluta. Vet inte när jag ska sluta? Men vet heller inte om jag fortfarande orkar kämpa så hårt jag gjort dom senaste åren. …. Känner mig bara så otroligt trött och utmattad.

Att ha delmål under det senaste året har varit lite upp och ner med. Vissa har jag klarat och andra inte så bra...... Har dock ett stort mål och det uppfylls om 4 kg. Därefter ännu ett efter ytterligare 10 kg. Därefter börjar målen bli allt mindre i antal då jag inte har en aning om hur min kropp ser ut. Vill ju inte se sjuk ut utan frisk..are.

Av någon anledning finns det delar av min kropp som ser opåverkade ut resp mycket påverkade ut av senaste året. Rumpan...den försvann snabbt vilket jag absolut inte klagar över.

Magen...den är mindre, så pass att jag undrar vart den tog vägen.

Låren....ingen skillnad förutom att dom kanske är en aning hårdare så jag misstänker tillkomst av muskler istället för fett.

Armarna....vadå gäddhäng.???

Ansiktet.... ev inte lika runt men har fortfarande kinder. Ev att det även hänger lite väl mycket under hakan men hellre en hängande haka än flera fasta.....

Tuttarna......hade inga stora innan men hallå varför fick jag inte behålla dom jag hade. Vart tog ni vägen????

Under senaste året har jag lagt om min kost och min träning till att äta mindre och träna mer. Det har gett resultat men inte så stora som jag hade hoppats på. Har gått ner 31 kg och som det verkar så krävs det lika mycket till innan jag är nöjdare med min kropp. Många skulle säga att det är en stor bedrift att förlora så många kilon utan att egentligen har ansträngt sig mer än nödvändigt men jag tycker att det är ett misslyckande. Har inte uppnått mina mål på beräknad tid. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och ta nya tag och kanske vågar man visa sig ute i sommar med lite mindre (till antal och storlek) kläder…… ???

Ja det kan man ju undra. Trodde att det skulle komma med: 1. Åldern. 2. Viktnedgången. 3. Av frustration… Men nä då, är fortfarande lika osäker och blyg av mig som jag alltid varit. Men jag vill inte vara det. Ser bättre ut nu än jag gjort i hela mitt liv (kan t om se på mig själv i spegeln och småle) så jag borde väl då känna mig mer säker på mig? Varför gör jag inte det? Vad krävs för att jag ska känna det???????

Har nu haft en "dejt" men Norman varje kväll i nästan två veckor. Trodde först att han köptes till ingen nytta alls men igår så visade min kära våg att han visst levererar. Har sedan förra söndagen gått ner 0,5 kg vilket är en bra nedgång för mig. Om det fortsätter så här kommer jag gå ner cirka 2 kg i månaden och det är ju inte så pjokigt. Har förstått att när man går ner i vikt ska man ta det lugnt och inte försöka bli av med så många kilon på så kort tid som möjligt. Man ska gå ner i en lagom takt för att kroppen och du själv ska orka med det och då är chansen större att du lyckas behålla vikten. Har ju inte gjort några enorma förändringar i mitt liv utan äter mindre, mindre sötsaker (har dock en onyttig dag då och då) och tränar mer.  

Svettas fortfarande som en gris varje kväll vilket betyder att jag bränner fett och det känns såååå skönt varje gång jag kan kliva av och känna pulsen slå.

Nu blir det två dagars vila vilket jag kan behöva men på söndag har jag ännu en dejt med Norman "the crosstrainer" Bates.

Inte ens det faktum att det är lördag tänkte jag skippa träningen. Så jag och Norman hade en dejt även ikväll. Svettet rann och jag brände ett par kalorier. Tror dock att jag bränner alldeles för lite jämfört med vad jag får i mig varje dag men det skiter jag i. Jag tränar, det är huvudsaken.

15 min utan stopp, utan paus men dock inte utan pust och svett. Efter en halv liter vatten ytterligare 5 min så totalt 20 min..... efter tre dagar. Trodde inte att det skulle gå så fort att öka minutrarna men fortsätter det så här är jag uppe i nästan en timme innan i slutet av veckan. Mina två dagars paus blev inte av så det blir att köra alla dagar.

Jag vet att det inte låter som mycker för er hurtbullar där ute men 15 min för i ett streck är stort...... Det går framåt och jag är så duktig (ingen annan som säger det så jag får göra det själv.....)