Det finns vissa specifika tillfällen i livet då man känner sig gammal. Hittills har dessa tillfällen för mig varit ganska få. Tyvärr hade jag ett sådant idag. Men får väl skylla mig själv lite grann….

Det var fem år sedan jag sist var på en synundersökning. Då såg allt helt ok ut och var inte i behov av några glasögon. Sådan tur hade jag tyvärr inte idag. Bara att bita i det sura äpplet och inse att mina ögon är äldre än vad jag känner mig psykiskt. Tydligen enligt optikern så börjar mina ögon närma sig 40 år och det är dags att avlasta dom med ett par glasögon.

Visst jag skulle ha kunnat välja att bara ha ett par glasögon när jag sitter framför datorn eller läser men fick ett infall att skaffa så kallade ”smarta glasögon” dvs glasögon jag kan ha på mig hela tiden utan att behöva fundera på om jag sitter framför en skärm eller läser en bok…….

Så nu gäller det att njuta av kommande två veckorna glasögonfritt för sen är den tiden över.

Att man ska stå där i butiken och välja ett par bågar som ser ok ut är inte heller det lättaste. Allt ser ju hemskt ut oavsett vad man tar på sig. Det enda jag egentligen visste innan var att jag vill ha ett par svarta bågar som passar till allt och jag behöver inte matcha med något. Till sist fastnade jag faktiskt för ett par just svarta rätt diskreta bågar, inget som sticker ut förutom det faktum att dom aldrig tidigare suttit där vilket är ganska avslöjande i sig om man nu vill vara diskret.

I morgon måste jag ringa till veterinären och den här gången har jag en klump i halsen. Hur vet man vad som är fel på djuren när dom inte kan tala om det men att man ändå vet att något är fel. Att hen sitter och skakar av smärta, är orolig och ängslig gör ju att man mår lika dåligt själv. Att man sen inte kan veta när dessa attacker kommer gör att man ständigt lever med en klump i halsen. Sitter nästan fastklistrad till mobilen om dagarna och bara väntar på samtalet om att hen är värre och då gäller det att ringa till veterinären akut..... Kan inte slappna av på kvällarna när jag ska sova utan sitter och väntar på att telefonen ev ska ringa. Hjärnan går på högvarv med tankar på vad det kan vara som är fel och inga av dessa tankar är något positivt.

Hen hade en si så där dag idag vilket förmodligen innebär att morgondagen kommer att vara sämre.

Har tappat kärleken till jobbet, jobbarglädjen. Vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka den då jag fortfarande gillar jobbet men känner mig bara så trött på det. Skulle inte kunna tänka mig byta jobb men det måste till något för att jag ska börja trivas igen.

Mycket i problemen bottnar i nya arbetskamrater som jag tyvärr känner att jag inte har någonting gemensamt med. Kan inte prata med dom utan hänger bara med i samtalen genom att skratta vid lämpligt tillfällen men tillför ingenting själv. Orkar inte ens ta upp samtalsämnen då jag känner att ingen ändå kommer att förstå mina synpunkter då vi har så vitt skilda intressen. Är personligen inte intresserad av vad barnen har gjort då jag inte har några barn eller hur mycket man tränar osv. Dom flesta på arbetsplatsen verkar vara av SVT-typen ni vet dom som gillar svenska deckare, svenska dramaserier, dokumentärer om gamla gubbar som lever med sina hästar osv. INGET av detta är något jag är värst intresserad av. Själv sitter jag och tittar på The big bang theory, actionfilmer osv. Lyssnar inte på Lena Philipsson, Benny Andersson, Orup.

Jag vill inte veta något om senaste recepten man provat med linser, bönor osv. Är inte intresserad av att veta vad kan man göra med linser.

Känner att jag saknar en ventilationsperson, någon att kunna prata om allt och inget. Hade det tidigare men denna person har nu ersätts av en kärring (förlåt men hon är det i mina ögon och då inte avseende ålder utan intresse, personlighet, egenskaper). Vi har absolut ingenting gemensamt och känner att jag vill berätta så lite om mig själv som möjligt och att jag INTE vill att hon ska veta för mycket. Än så länge har jag nog lyckats. Berättar ingenting om vad jag gör om dagarna, vem jag gör det med och hur. Ingenting och ska försöka hålla det så, vill inte att hon ska veta av någon anledning. Litar väl helt enkelt inte på att hon kan hålla tyst om saker och ting. Hon verkar vara en som pratar bredvid mun.

Satt på jobbet idag och insåg att jag inte har något gemensamt med någon där...Inte för att jag haft det tidigare heller men idag kändes det extra mycket av någon anledning. Förmodligen då jag just nu är i en period där allt bara känns tungt och ledsamt.

Idag satt man och pratade om saker man vill se eller uppleva. Då kom saker som Abba musikal, BAO-konsert, Lena Philipsson show, En man som heter Ove filmen samt en del annat upp. INGET av dessa saker intresserar mig och jag kände mig otroligt utanför.

Sen blev det tal om att en av människorna på arbetsplatsen (men ingen som tillhör min enhet) fyller 40 år nästa vecka. Då hade den enheten bestämt sig för att samla till en vinflaska. VARFÖR måste man köpa sprit till människor hela jävla tiden?? Skulle jag få en vinflaska i present skulle "tappa" flaskan i golvet. Alkohol i alla form förstör när ska folk fatta det. Genomsnittsåldern på min "arbetsplats" ligger nog runt 40 vilket jag är snart men har aldrig känt mig yngre än jag gjorde idag. Har INGENTING gemensamt med dessa människor och det gör att jobbet känns bara jobbigt just nu. Och att kärringen jag jobbar med har svårt att komma till poängen i sina berättelser gör att jag bara vill himla med ögonen och måste bita mig själv i tungan hela tiden för att inte göra det.

Gud vad jag känner mig utanför "gemenskapen" men orkar inte bry mig tillräckligt för att försöka ändra på det.