Vet inte när jag tappade den, vart jag tappade den eller om jag ens haft den över huvudtaget. Men nu är den borta. Tror jag hade den senast när jag gick i sexan.

Vet inte vad den egentligen är till för men om någon skulle se den vandra omkring planlöst så kan ni väl hojta till. Sågs senast i glittrig topp med rosa leggings och ljusblå ballerinaskor………

Har provat på detta med nätdejting. Vad gäller att skriva en profil/presentation tar min fantasi och kreativitet slut. Hur sammanfattar man sig själv, sina erfarenheter och förväntningar? Hur får man fram det man verkligen vill få fram utan att det låter fånigt eller konstgjort? Hur fångar man killarnas intresse när man inte vill lägga ut en bild på sig själv? Tydligen går 99,99 % av killar efter utseende eller så faller jag helt enkelt inte i smaken vilket jag helt och hållet kan förstå och hålla med om (mitt dåliga självförtroende som talar). Så här långt har jag kommit i min "perfekta, ärliga och raka presentation":

"Livet är tänkt att spenderas tillsammans med någon och letar nu efter denna någon. Mitt hjärta säger mig att jag kommer att hitta honom en dag medan hjärnan säger tvärtemot. Vet inte riktigt vem av dem jag ska lyssna på så provar därför lyckan på nätet och ser hur det går.

Det är nog mycket som talar emot mig vad gäller detta med dejting, på nätet eller i riktiga livet. Är blyg vilket försvårar kontakten då jag har en förmåga att tänka länge innan jag säger något bara för att inte säga något dumt och förhastat. Har en förmåga att tro det värsta om killarna vilket inte heller gör det så lätt för någon som kanske ev kan tänka sig ta kontakt med mig. Tror alltid att jag kommit i kontakt med en självisk, sexistisk, idiot till karl vilket inte stämmer, alltid i alla fall.

Ser inte ut som en supermodell med storlek 0. När jag ser mig själv i spegeln så säger hjärnan att du ser helt ok ut med tanke på förändringarna som skett. Men utan spegeln skriker hjärnan helt andra saker och då kommer den tysta, blyga, överviktiga barnet i mig fram och vill helst gömma mig under en sten.

Men varför skulle inte även jag ha rätt till att hitta kärleken och finna mannen i mitt liv även om han hittills har lyst med sin frånvaro.

Söker någon som kan tänka sig lära känna en tjej som gillar att läsa, lyssna på musik, se på film och umgås med nära och kära. Någon som gillar att vara ute i natur och skog men som senaste åren haft mindre tid för detta dock. Någon som skulle tänka sig kunna bo i tält vid en skogsjö en varm sommarkväll eller för den delen en kallare höstkväll (?!). Någon som skulle kunna tänka sig åka på en spontankryssning bara för att vi kan och vill. Någon som är lite romantiskt lagd och kan helt spontant komma hem med en blomma eller två. Någon som helt spontant kan få en kram eller en kyss tillbaka. Någon att somna och vakna bredvid. Någon att väcka på morgonen med frukost i sängen".

Fortsättning följer............  

Jag vill tacka Telia. För att som kompensation gett oss tittare HBO under resten av april. Har upptäckt att jag fortfarande älskar Twin Peaks. Har i brist på annat på tv:n sista kvällarna haft Twin Peaks maraton. Äger visserligen serien på DVD men det är så mycket lättare att bara knappa på fjärrkontrollen och trycka fram önskad avsnitt än att ta boxarna, ta ut skivad, lägga den i dvd-spelaren och sedan trycka play (lat som man är).

Serien är som sagt underbar men helt underbara märkliga figurer som man som enskilda figurer inte förstår sig på men sin en helhet helt och hållet gör serien till den kultklassiker den är.

Uttryck som "There is a man in a smiling bag". "My log saw something that night" och för att inte glömma "The owl are not what they seem".

Lite poesi fick man också:

Tänk er att vakna en vanlig måndag morgon med en känsla av euforisk glädje och fjärilar i magen. Det var detta som hände mig i morse. Drömde något men kan för alla gudar inte komma på vad drömmen handlade om. Men med tanke på känslan så måste den har varit helt underbar.

Önskar dock att jag kom ihåg den för att ev kunna återanvända den en annan kväll.

Det var i alla fall bättre än känslan av obeskrivlig sorg jag vaknade med en morgon för två veckor sedan. Ni vet känslan precis innan man hulkat fram tårarna. Tänk er att vakna med den känslan, lite yrvaken. Inget jag rekommenderar. Även den gången kom jag inte ihåg vad jag drömt om men tror inte det var något glädjande.

Har man någon diagnos när man har svårt för förändringar? Att jag kände mig mer eller mindre gråtfärdig när mina tv-kanaler försvann under en vecka. Eller att min kollega ska sluta och jag blir ensam kvar i ovissheten. Att för att jag ska kunna ha ett förhållande är jag tvungen att låta någon komma mig nära och rubba på mina rutiner.

Jag har otroligt svårt för förändringar, stora eller små. Hur i helvete ska jag klara av att leva om jag inte klarar av förändringar. Livet är full av dom, det är det som innebär att man lever. Förändring är bra men så in i helvete svårt att hantera.

Har ni någon gång försökt borsta tänderna på en hund? Inte världens lättasta syssla. Att man lärt en valp att man ska borsta tänderna dagligen är en sak. Att lära en vuxen hund, som dessutom är rädd för sin skygga, att man regelbundet ska stoppa in en liten borste med leversmakande smet på i munnen och borsta måste vara förvirrande för hunden.

Vid vissa tillfällen har hon haft mer tandkräm i ansiktet än i munnen. Dessutom verkar hon inte gilla upplevelsen av borstningen…..

Har varje dag nu i några veckors tid borstat hennes tänder. Om hon nu är så rädd för tandborsten varför kommer hon då fram till mig när jag sätter mig ner på golvet med borsten i handen? Dumma hund. Men det måste ju betyda att hon inte är rädd utan att det bara känns obehagligt med en liten Barbi-tandborste i munnen………