Ännu en gång har jag bevisat att jag har fel. Det händer inte ofta men denhär gången måste jag erkänna. 

Har en tendens att bojkotta storfilmer ju mer reklam man gör för dem och jumer huvudrollsinnehavarna, regissören och recensenterna än försöker få enatt gå och se filmen. Är ev av få i detta land som INTE gick och så Avatarnär den hade biopremiär. Bojkottade filmen just pga ovannämnda anledning.




Köpte dock filmen när den släpptes på DVD men såg den aldrig (ärfilmsamlare och ansåg att den filmen ska väl ändå finnas i filmsamlingen).I lördags hade jag ingenting annat att titta på än just Avatar. Satt därmed mina ostbågar och tänkte ge filmen en chans.


Ok den var inte VÄRLDENS BÄSTA FILM som så många påpekat att den var. Denvar sevärd och kan nog säga att jag är lite förtjust i Sam Worthington. Ärkarln snygg eller snygg?? Det var just Sam Worthington som lyfte upp filmenoch musiken förstås.

Anser inte att filmen behöver någon uppföljare som regissören James Cameronhotar alla med.Klart sevärd film nu när jag äntligen sett den….bättre sent än aldrig. 



Har en hel del filmer i samlingen som jag inte sett än men bockar av dem enefter en.

Är det någon mer än jag som sett serien Miranda som gick på TV4 Komedi för ett tag sen? En helt hysteriskt bra serie. Det är inte ofta jag skrattar högt till serier men den här gången höll jag på att kissa på mig.

Serien handlar om Miranda, en singel kvinna på över 180 cm, som fyllt 30 för x antal år sedan. Svårigheter att hitta kärleken då hon har en förmåga att säga och göra saker på impuls. Hon har inga hämningar och det ställer till lite problem för henne. Att hon sen har en mor som försöker para ihop sin dotter med alla singelmän i stan gör ju inte saken bättre.

Miranda har dock ögon för en man, vännen Gary. Han har också känslor för henne med av många olika anledningar får dem liksom inte till det, tro mig dem har försökt.

Det som gör serien kul är att huvudrollsinnehavarande då och då kommenterar olika situationer till kameran.

Älskar serien och skådisen Miranda Hart som spelar huvudrollen är hysteriskt rolig.

Önskar att jag vore lite som Miranda. Inte rädd för att göra bort mig, tänker inte så mycket på vad andra ska tycka, inte rädd för att slänga sig ut i äventyr.

Det enda Miranda i serien och jag har gemensamt är vänner gjorda av frukt (för att förstå den meningen se serien om du har möjlighet så kommer ni att förstå vad jag menar).  

Har nu läst boken Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow (Water for elephants) och kan bara säga att…jag vill nog inte se filmen. Visst var boken läsvärd men inte sevärd. Tror inte ens Robert Pattinson kan rädda filmen. Varför Reese Witherspoon gått med att göra filmen är ett mysterium.
Tror att dem flesta som går och ser filmen är stora Twilight-fan och vill se Robert Pattinson i vilken roll som helst.
Storsäljande bok är det visst men jag vete tusan hur det kommer sig.

Nu har jag haft fel tidigare och filmen kanske är hur bra som helst. När jag får tid ska jag se filmen (den återfinns i filmsamlingen) och återkommer med en recension...............

Själv sitter jag och storbölar. Kanske inte alltid, det beror på vem som dör. Skurken, inga tårar. Hjälten, så klart.

Nu är det inte bara på film som folk dör utan även i seriernas värld.
Grät nästan ögonen ur mig själv till avsnittet av Dödlig fångst där kapten Phil Harris dog. Det blev nästan för jobbigt att andas. Det var nog lite annorlunda där med tanke på att han var en verklig person.

Grät när Alf skulle åka hem till sin hemplanet. Så tydligen gråter jag också till håriga utomjordingar.

Är en väldigt känslosam person så det behövt inte mycket för att jag ska fälla en tår. Ibland kan det vara skönt att låta tårarna komma. Sån är jag medan andra inte visar några känslor alls.

Har många gånger slagits av tanken: Skulle någon sakna mig om jag inte fanns? Skulle någon sörja på min begravning?
Och svaret är: Nej. Eller jo, mina föräldrar skulle nog sörja det tror jag och min bror. Men övriga släkten och dem "vänner" man har skulle nog inte göra. Några vänner skulle förresten inte ens komma på begravningen då jag inte har några vänner.

Jag är det svarta fåret min släkt. Jag är inte som alla andra. Jag är inte social och jag flyr hellre än pratar med en kusin på stan (har "några" stycken i stan). Att jag inte vill prata med dem har en perfekt förklaring: Gillar dem inte. I min släkt är det brukligt att dricka sprit, mycket sprit och festa med sprit. Helst ska man dricka varje helg och lite under veckorna. Som ni kanske förstår dricker jag inte eller åtminstone inte i dem mängder som alla andra får i sig. Visst kan man ta sig en drink eller två ibland men det får räcka så.

Jag blir inte längre bjuden till fester eller liknande som mina "kära" kusiner anordnar och jag gråter inte över. Är faktiskt lättad över att slippa komma på en massa ursäkter till dem hela tiden.
Varje gång jag nu är på en tillställning med släkten så skäms jag över att vara släkt med dem.

Släkten väljer man tyvärr inte, dem föds man i in. Önskar det vore tvärtom. Skulle välja bort 99,9 % av släkten mot något helt annat.

Är på dåligt humör av ingen anledning. Skrek åt min stackars hund utan att han gjort något fel. Han bara tittade på mig med huvudet snett och med sina stora ögon. Bara tanken på att vara elak mot min lilla älskling får mig att gråta. Vet inte varför jag skrek men det bara kom.

Nu så här efteråt ångrar jag mig så djupt och sitter här och våndas av ångest.. Han hade ju inte gjort något.... Förlåt mig...... Förlåt mig.....

Satte mig nu framför tv:n med en skål ostbågar. Varför inte...

Jobbiga dagar bakom mig. Psykiskt krävande. Man känner sig helt slut. Förstår egentligen inte varför jag får sådana dagar. Dagen kan börja hur bra som helst men så helt plötsligt som en blixt från klar himmel ändrar sig stämningen. Det kan vara en så liten grej att arbetskollegan kommer till jobbet.

En släng av manodepressivt syndrom kanske. Stämmer inte riktigt in på alla kriterier men en släng av det kan jag i alla fall ha. Ha inga maniska perioder….alla perioder är depressiva mer eller mindre.

Se nu känns allt mycket bättre om så bara lite. Livet är förjävligt fortfarande, ingenting har egentligen blivit bättre, allt är sig likt. Är fortfarande lika ensam och övergiven (låter som en övergiven hundvalp….)