Hur kan man tro på något som vetenskapen bevisat inte kan existera? Varför utsätter sig människan för en tro som inte kan göra ett skit för dem?
Så klart menar jag tron på Gud. Vetenskapen har bevisat om och om igen att världen skapades av Big Bang och att livet startade i haven.
Hur kommer det sig att miljoner och åter miljoner tror att Gud (ett väsen ingen sett, hört eller för den delen vet vara han/hon/det bor) skapat jorden på 6 dagar och sov på den sjunde.
Tala om hjärntvättning i stor skala.

Var på "kalas" idag med en hel del människor jag aldrig träffat. Kände mig så liten. Bortglömd. Av dessa 30 pers kom två fram och hälsade. Resten tittade på mig som jag glömt att ta på mig kläder eller något. Fick mig att känna mig ensam och icke välkommen. Dessa var vuxna människor (då menar jag erfarenhetsmässigt, med barn och familj osv) men tydligen mentalt som små barn.

Jag är blyg av mig därför rusar jag inte in i ett rum och skriker SE PÅ MIG. Höll mig lite grann i bakgrunden.

Det blev en jobbig lördag för när jag väl kom hem kom alla tankarna och tårarna. Jag kan inte umgås bland folk så är det bara. Jag ska nog vara ensam om jag känner mig rätt.

Förstår inte varför jag aldrig lär mig. Varje j-vla gång jag är ute på Facebook får jag läsa om hur folk jag känner varit på fest hemma hos min bror. Min kära bror som tydligen umgås med allt och alla förutom mig. Varför skulle han? Han skäms ju över mig och det har han all rätt att göra för det gör nämnligen jag med.

Även om han inte vill ha mig hemma hos sig kunde han väl ändå fråga för han vet innersinne att jag kommer att svara nej då jag inte skulle vilja umgås med honom om jag så fick betalt. För att inte tala om hans flickavän. Henne har jag tröttnat på för länge sen. En mer bortskämd människa får man leta efter.

Har många gånger sagt att min bror borde ha varit ett ensambarn för han beter sig så. Han är för guds skull vuxen, snart 40 och beter sig som om han är 20.

Jag vet att han är min bror men jag för mig är han ingen bror.

Ju äldre jag blir destom mindre känner jag mig släkt med honom. För mig är han bara en av många som får mig att känna mig mindre värd.

Är det så svårt att ta fram en påse och plocka upp skiten efter hunden? Är man så j-vla lat att man inte orkar göra det? I så fall ska man inte skaffa sig en hund för gissa vad: Dem bajsar, mycket och ofta. Har man en stor hund kommer det MYCKET och har en liten hund kommer det lite.

Man får hela tiden titta ner på fötterna för att man inte ska trampa i skiten.

Tycker man borde ha "körkort" för hundar och plockar man inte upp efter den får böter.

PLOCKA UPP EFTER ERAN HUND, ÄR DET FÖR MYCKET BEGÄRT......!!!!

Kanske en dum fråga att ställa men har faktiskt fått den frågan en gång och svarade omedelbart utan att tänka: Nej.
Det var ett 110 % ärligt svar och står för det. Jag gillar inte mig själv. Jag mer eller mindre hatar mig själv.

Har nog aldrig gillat mig själv. Har under hela min uppväxt önskat att jag vore någon annan, vem som helst det spelar ingen roll. Finns ingenting i mitt liv som jag känner att jag är nöjd med, då menar jag saker som gäller mig.

Hatar alla val jag gjort eller inte gjort. Hatar ...ja allt.

Sitter i godan ro och tittar på Top Gear då jag hör hur dörren till trapphuset öppnas och stängs. Hör inga fotsteg i trappuppgången så trodde att någon kanske bara öppnade dörren men ångrade sig sedan. Efter ett par minuter hör jag tunga steg upp för trappan följt av en massa pust och stön. Det här måste jag se…. Går fram till dörrögat (heter det så) för att se vem det är som håller på att dö i trappuppgången. Men det kunde jag väl ha gissat. Det är dunderklumpen en trappa upp. Visserligen har han pustat och stönat så länge jag har bott i huset men nu lät det sju resor värre. Trodde att han skulle dö på fläcken. Han tog en paus avsatsen innan min dörr, en paus vid min dörr och ytterligare en vid avsatsen innan hans dörr. Nu bor ju han högt upp och det är en hel del trappsteg han måste ta. Kanske ska minska på ölen?

Jag har funderat på hur länge jag orkar hålla skenet uppe. Har på sistone märkt av sprickor i fasaden. Humörsvängningar, elaka kommentarer och ett sätt som är allmänt otrevligt.

Har aldrig tidigare visat utåt hur jag mår. Har aldrig berättat för någon hur jag mår. Har aldrig haft någon att berätta det för.

Vet att det inte är nyttigt att hålla känslor inom sig, det tär på en men jag har inget val.

Jag mår inte bra, det har jag vetat länge om så inte i hela mitt liv. Kan inte glädjas åt saker och händelser som skulle få en "normal" människa åtminstone att le.

Om någon i min omgivning gläds åt något typ att dem funnit kärleken eller om så bara ha vunnit 25 kr på Triss kan jag inte vara glad för dem.

Kan inte glädja åt mina positiva händelser heller. Även om något bra skulle hända kan jag inte skratta år det eller känna lycka. Nu händer det väldigt sällan något bra i mitt liv. Det är mest mörker.

Jag kan dock börja gråta när som helst i min ensamhet. Ser jag eller läser jag om något ledsamt på tv eller i tidningar gråter jag. Inte pga programmet eller artikeln utan pga mig själv.

Jag blir ledsen över tankarna om att jag ibland önskar att jag födds i en annan familj. Jag kanske hade varit lycklig då.

Älskar mina föräldrar och dem älskar väl mig. Vår familj visar inga känslor så jag kan inte vara 100 % säker.
Syskonkärlek sägs vara en stark kärlek men inte mellan mig och min bror. Han har allt som man ska ha när man är "vuxen". Kan egentligen inte glädjas över det utan känner en massa andra känslor och inte alla så glada.

Det här jobbigt att skriva om och tänka på. Tårarna kommer nu också. Vill inte känna så här men ser inget ljus i tunnel.

Life is not a gift, it´s a curse.

Där jag bor är det väldigt lyhört man hör mer eller mindre allt som sägs hos grannen. Inte för att jag lyssnar men häromkvällen var det liksom svårt att inte höra. Ett i mina ögon ungt par skrek högljutt (eller det var mer hon som skrek). Först uppfattade jag inte vad dem skrek om, hörde bara enstaka ord som ut, packa, varför osv.

Hörde sedan en mening som jag inte trodde jag skulle höra i samband med ett bråk: "Jag gillar inte den korven" följt av "Gå, bara gå ut härifrån" föjt av någon sorts primalskrik från henne. Förstod nu vad dem bråkade om, korv.

Ok jag gillar bara Dennis korv och har svårt för t ex Lithells korvar men skulle aldrig komma på idén att skrika och gorma åt någon som kanske köpt fel korvsort. Hade väl försökt hitta mig något annat att äta den kvällen.