Vilken mobil du har säger mycket om vad du är för en människa.
Har du en iPhone är du en person som vill ha dem senaste leksakerna och gärna visar upp den för dina vänner. Sitter och leker med den vart du än är utan respekt för andra. Du vill hela tiden prestera mera och tjäna mera.

Har du en Sony/Ericsson anser du att du inte har råd med en iPhone med att det finns andra roliga mobiler som är användbara. Dessutom tar man upp kampen med grannlandet om vem som gör bäst telefoner. Du orkar inte riktigt prestera till 100 % men vill helst inte visa det för någon. Du håller illusionen vid liv med alla knep.

Har du en Nokia anser du att du har den bästa telefonmärket och att konkurrenterna kan slänga sig i väggen. En gång Nokia alltid Nokia. Du är lite patriotisk innerst inne och vill vinna. Är lite grann dålig förlorare men visar det sällan utåt.

Har du en gammal telefon med varken kamera eller surfmöjligheter är du nöjd då du har allt du behöver i din telefon. Du är också nöjd med livet.

Gissa vilken sorts person jag är?

Vi har roligare än en mygga på blodbank.

Ledtråd: Krig, humor, doktorer och en radar.

See the mountains kiss high heaven,

And the waves clasp one another;

No sister-flower would be forgiven

If it disdain'd its brother;

And the sunlight clasps the earth,

And the moonbeams kiss the sea

What is all this sweet work worth

If thou kiss not me?

Ledtråd: Stort vattenfall, svart kaffe, dansande dvärg, jätte och ugglor.

To see a world in a grain of sand,

And a heaven in a wild flower,

Hold infinity in the palm of your hand,

And eternity in an hour.

Ledtråd: Mrs Smith, James Bond och tid.

Sista året har varit otroligt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Har varit sjukare än vanligt och fått springa hos doktorn nästan varje månad. Psykiskt har det varit ännu värre. Dödsfall, sjukdom och jobbiga arbetskollegor gör ju inte att man skuttar runt på rosa moln precis. Det ser väl lite ljusare ut nu. Har inte längre behövt springa hos doktorn så ofta. Dödsfallet kommer man väl aldrig över men har en ny vilde att ta hand om nu. Arbetskollegan är borta nu för gott så stämningen har lättat. Visserligen har vi fortfarande problem på arbetsplatsen men inte så att man får ont i magen av det….nu sitter smärtan i huvudet istället.

Kan dock fortfarande sitta framför tv:n på kvällarna och helt spontant börja gråta. Det är väl ändå ett tecken på att man inte mår bra. Det minsta lilla negativa sak får mig att må dåligt och får mig att börja gråta. Det kan vara en liten kommentar som jag kan tolka på ett negativt sätt och jag börjar gråta.

Ältar saker och ting och till slut kollapsar jag i sängen med en dunkande huvudvärk.

Känner mig ensam och övergiven av världen och det är jag. Har ingen att prata med om allt detta. Har ingen som verkar bry sig om att höra efter hur jag mår. Ingen som ringer för att bara prata eller ringer på dörren bara för att dem ville hälsa på.

Har aldrig haft något socialt nätverk. Mitt sociala nätverk är mina föräldrar, that´s it. Inga vänner som vill ha mig som vän. Av någon anledning så rinner alla mina kontakter ut i sanden. Så har det alltid varit. Har vänner i perioder men aldrig någon som stannar. Det säger kanske mer om dem än om mig men börjar tro att det är fel på mig. Allt är mitt fel. Det är mitt fel att jag sitter ensam om kvällarna. Det är mitt fel att jag mår dåligt. Det är mitt fel att jag hatar livet just nu. Vem ska jag annars skylla på, det finns ju ingen att klaga på förutom mig själv.

Hur kan man tro på något som vetenskapen bevisat inte kan existera? Varför utsätter sig människan för en tro som inte kan göra ett skit för dem?
Så klart menar jag tron på Gud. Vetenskapen har bevisat om och om igen att världen skapades av Big Bang och att livet startade i haven.
Hur kommer det sig att miljoner och åter miljoner tror att Gud (ett väsen ingen sett, hört eller för den delen vet vara han/hon/det bor) skapat jorden på 6 dagar och sov på den sjunde.
Tala om hjärntvättning i stor skala.

Var på "kalas" idag med en hel del människor jag aldrig träffat. Kände mig så liten. Bortglömd. Av dessa 30 pers kom två fram och hälsade. Resten tittade på mig som jag glömt att ta på mig kläder eller något. Fick mig att känna mig ensam och icke välkommen. Dessa var vuxna människor (då menar jag erfarenhetsmässigt, med barn och familj osv) men tydligen mentalt som små barn.

Jag är blyg av mig därför rusar jag inte in i ett rum och skriker SE PÅ MIG. Höll mig lite grann i bakgrunden.

Det blev en jobbig lördag för när jag väl kom hem kom alla tankarna och tårarna. Jag kan inte umgås bland folk så är det bara. Jag ska nog vara ensam om jag känner mig rätt.

Förstår inte varför jag aldrig lär mig. Varje j-vla gång jag är ute på Facebook får jag läsa om hur folk jag känner varit på fest hemma hos min bror. Min kära bror som tydligen umgås med allt och alla förutom mig. Varför skulle han? Han skäms ju över mig och det har han all rätt att göra för det gör nämnligen jag med.

Även om han inte vill ha mig hemma hos sig kunde han väl ändå fråga för han vet innersinne att jag kommer att svara nej då jag inte skulle vilja umgås med honom om jag så fick betalt. För att inte tala om hans flickavän. Henne har jag tröttnat på för länge sen. En mer bortskämd människa får man leta efter.

Har många gånger sagt att min bror borde ha varit ett ensambarn för han beter sig så. Han är för guds skull vuxen, snart 40 och beter sig som om han är 20.

Jag vet att han är min bror men jag för mig är han ingen bror.

Ju äldre jag blir destom mindre känner jag mig släkt med honom. För mig är han bara en av många som får mig att känna mig mindre värd.