vara vuxen? Ha ansvar för sitt liv, sitt jobb, sin ekonomi men ändå inte vara lycklig.

I hate my life!

Äktenskapet mellan Kim Kardashian och Kris Humphries varade i 72 dagar.

72 dagar??? Hallå. Det måste vara något som var fel redan innan bröllopet då ett "normalt" äktenskap inte tar slut efter mindre än 3 månader.

Nu påstås en av anledningar vara att Kim Kardashian inte vill flytta med sin man till Minnesota utan hon vill bo nära sig familj i Los Angeles. Hon har ju sin karriär som…..vad fan hon nu är känd för.

Jag som trodde att man ska kompromissa i ett äktenskap. Det är att ge och ta. Han har gett mycket, han har mer eller mindre gett upp sitt privat liv för ett liv framför kamerorna nästan dygnet runt och vad begär han av henne…jo att bo med honom i Minnesota.

Enligt henne var beslutet inte ett enkelt beslut. Det tror nog ingen på. För henne stod det mellan att vara känd eller vara med sin man. Hon valde kändisskapet.

Tycker synd om Kris Humphries. Ok han kanske inte var någon ängel han heller men det är nog svårt att hänga med i svängarna när ens fru ska ha allt hon pekar på.

I USA kan man tydligen bli kändis utan att egentligen vara känd. För om du tänker efter så vet inte du heller vad Kim Kardashian är känd för egentligen.

Tänk efter….!!!!

att varje gång min kollega pratar med någon annan så blir jag som osynlig? Känner direkt att jag har ingenting att säga och därför blir jag sittande där som en fån och blir mer och mer irriterad. Det syns nog på mig att jag inte gillar situationen och kan uppfattas som oartig.

Hon tar sån plats. Så fort hon öppnar munnen så suger hon ut all energi i rummet. Att hon dessutom aldrig kommer till poängen gör saken ännu värre. Tar omvägar för att komma till slutklämmen, allt för att få in så mycket som möjligt av sina erfarenheter och sitt liv med i berättelsen.

Själv tar jag den kortaste vägen möjligt när jag ska berätta något, allt för att slippa prata så mycket och tråka ut människorna som lyssnar på mig.

Se jag tänker mer på andra än mig själv.

om du efter 10 år får veta att ditt barn inte är ditt utan du fick med dig fel barn från BB? Vilken hemsk situation att hamna i men tydligen händer det lite då och då.

Men vad skulle du göra? Söka rätt på ditt "riktiga" barn eller strunta i det eftersom du har ditt barn? Du måste väl ändå någonstans inom dig undra hur skulle mitt liv ha sett ut om jag hade mitt "egna" barn iställe?

Det är svårt för mig som inte har några barn att sätta mig in i situationen men jag skulle nog försöka leva som vanligt, förklara för barnet vad som hänt och höra vad hon/han vill.

Jag menar folk adopterar ju barn hela tiden och det är väl inte något annorlunda i den här situationen. Visst du födde ett barn och fick med dig ett annat hem men det barnet som växt upp hos dig är ditt barn i alla bemärkelser. Du uppfostrade henne/honom som ditt därför är hon/han ditt.

Klockan är snart 8, det är mulet ute, 10,3 grader, jag är inte ensam på jobbet och har början till huvudvärk. Jippi.....eller nått.

Post-it pojken har inte släppt taget ännu. Fick ett till mail från honom där han lät så förstående och att om jag nu absolut vill så visst kan vi fortsätta vår bekantskap och vi kan ta det i min takt. Han skrev att han brukar ha lite bråttom när det gäller sånt här och då brukar det bli lite fel.

Den här gången klickade jag bort mailet och har inte längre någon möjlighet att svara honom. Hade jag spart mailet hade jag nog vid ett svagt ögonblick svarat honom.

I´m letting you go Post-it boy!

Igår kväll gjorde jag något jag inte gjort på år. Jagade Glassbilen. Hade lite svårt att hitta honom. Han var inte där han skulle vara vid tidpunkten han skulle ha varit där. Så efter att ha kört runt lite i bostadsområdena så hittade vi honom tryckandes på en liten gata mellan en mass hus i mörkret. Det var ju inte precis rusning till Glassbilen....... Det kan ju inte gå runt för dem.

Köpte mig ett paket med isglass...så nu har jag någonting att suga på i min ensamhet. Gud hur lät det där...inget snuskigt jag lovar. !