Så slog det ner igen, ledsamheten. Kände mig rätt ok i början av kvällen men efter ett par timmar slog det mig igen. Jag kommer att dö ensam. Varför skulle någon vilja ha mig? Hur kan jag begära att någon ska älska mig när jag inte älskar mig själv. Jag skulle inte klara av att vara i ett förhållande just nu. Jag skulle få killen att bli tokig på rekordtid.

F-n vad jag känner mig nere nu. Hatar allt och alla just nu. Kan bara hoppas att morgondagen för med sig lite glädje för just nu i detta nu kan jag inte se något bra med någonting.

Detta är en del av att vara en deprimerad person.

Livet är inge vidare just nu. Men hoppet har inte lämnat mig...ännu

Fick i helgen uppleva vuxna människors fördomar, igen. Man blir ju inte rålös att barn beter sig respektlösa då deras föräldrarna förmodligen gör det samma.

Var på Ö&B i helgen. Kom fram till gången där jag skulle ha lite schampo. Längre ner i gången står en man och en kvinna, ivrigt letande efter ett passande schampo. Mannen får syn på mig, pekar sin "fru" på axeln varvid hon vänder sig om och tittar på mig. Vänder sedan tillbaka mot sin "man" och säger någonting och båda börjar skratta. När jag närmar mig paret tittar jag karln ilsket i ögonen varvid jag får tillbaka en blick med en blandning av förakt och äckel.

Gissa om jag var på humöret för att shoppa efter det. Det är situationer som denna som får mig att hata andra människor. Inte konstigt att jag är osocial. HATAR människor som anser sig vara bättre än andra bara för att jag råkar se ut som Barbapappa. Ja jag är tjock. Det är inget jag kan ändra på över en natt och förresten har jag ingen motivation att ändra på det heller. Har varit tjock i över 30 år och kommer förmodligen att dö pga det. Har accepterat det.

Jag önskar att jag vid liknande situationer kunde öppna käften och säga: Ska jag ta en bild den räcker längre? Eller: Har du glott färdigt så att jag kan gå till nästa person? Eller: Du är ju inte så jävla snygg du heller?

Inser att jag aldrig kommer att få ett "normalt" liv. Detta gör mig så jävla förbannad och deprimerad. Jag vill nu inte ha en massa kommentarer om att jag måste ändra på mig osv. Det vet jag redan, jag är inte dum i huvudet bara för att jag fet.

Såg ett program där en doktor pratade med sin patient. Han bad patienten beskriva sig själv med ett ord.

Mitt ord för mig är: Äcklig.

Det är det jag är, äcklig, fet och ful. Det har så många människor bevisat för mig under åren. Tack till alla er, tack för att ni får mig känna mig som jag känner, tack för alla "snälla" ord och alla "tacksamma" blickar. Tack, tack och åter tack. Hatar er hela bunten, ni vet vilka ni är men ni vågar bara inte erkänna

På vägen hem idag fick en sån där pipinett sak med det perfekta platinumblonda håret och det perfekta smilet och enligt sig själv världens snyggaste utseende till j-vla tjej mig att må så där som jag hatar att må. Där satt hon i sin lilla värld och tittade på en som jag vore något katten dragit in. Såg hur hon såg på min lika förfärliga kompis och både tittade på mig och började skratta.
Bara för att jag ser ut som jag gör så betyder det inte att jag är dum i huvet.
Hatar (mest tjejer) som har det där barbieutseende som dem verkar gilla, perfekta sminket och förmodligen en sån där jobbig röst också. Ni får mig att..........
Visst ni är fortfarande unga många av er och hoppas ni förstår att ni kommer inte att bli framgångsrika pga ert sätt att vara. Om ni inte söker er till Big Brother förstås, där platsar ni alla Linda Rosing wanabees.

Ni får ursäkta mig men är bara så j-vla upprörd just nu för att jag fick min kväll förstörd av dessa...........

Förstår inte en del föräldrar vad dem gör när dem inte lär sina barn ta ett nej? Dem kommer att få en 30 årig VUXEN människa som varje gång någon säger nej till henne blir ledsen och arg, gråter en skvätt och vill ha som hon vill och kan gå över lik för att få det.

HATAR sådana människor och tyvärr har jag en sådan i familjen. Är dock inte släkt med människan men har tröttnat på att hon hela tiden ska få som hon vill. Hon ska dessutom synas och höras hela tiden. På födelsedagsfest för någon annan blir hon av någon anledning medelpunkten. Hon klarar inte av att vara ensam mer än fem minuter. Någon måste hela tiden vara hos henne även på natten (hon kan ju faktiskt vakna och inse att hon är ensam).

Att hennes sambo låter henne hålla på så fattar jag inte men tycker inte synd om honom (honom är jag dock släkt med). Han får faktiskt skylla sig själv som inte sätter gränser.

Tycker bara så synd om den som ingen bryr sig om och som blir lidande av hennes egoism. Den lilla "utomjordingen". Han verkar inte vara luft värd i det hemmet. Åka bort ska man och lämna honom ensam hemma. Man tänker i alla falla en tanke innan man låser dörren: Äch det är väl någon som går ut med honom. Han har mat och vatten.

Ogillar denna människa mer och mer för varje dag. Hon beter sig som ett barn. Trodde jag var omogen för min ålder men hon är värre.

Har läst runt lite på andras bloggar och har upptäckt att allt vad skrivregler heter inte existerar här. Kanske är detta en arbetsskada men kan liksom inte glömma bort att använda punkt, komma och att aldrig börja en mening med MEN. Har gjort det några gånger men det är ju fel!!!

Att man delar upp sin text i stycken verkar inte heller vara något man gör. Det blir ju lättare att läsa texten om den att uppdelad eller?

Är lite av en perfektionist vad gäller detta.

Har inga högt flygande drömmar. Drömmer inte om att vinna en miljon eller att bli kär i en prins.

Min dröm i livet är helt enkelt att vakna upp en morgon med ett leende på läpparna och känna mig lycklig och tillfreds med livet.

Sen att vinna en miljon tackar jag förstås inte nej till. Det skulle betyda att jag kunde betala av mitt studielån och andra smålån och sen ha lite pengar över för att lägga dem på sparkontot.

Vad som skulle få mig att vakna lycklig vet jag inte. Kanske finna kärleken och bara så enkelt att finna en vän för livet.

Tänk att vakna en morgon och inse att allt står rätt till. Att det finns inga stora bekymmer som tynger dig. Det måste vara en härlig känsla. Förstår att ALLA har mer eller mindre små bekymmer hela tiden. Menar inte att jag ska vara speciell och få leva utan dem. Vill bara vakna upp med känslan att jag är nöjd med det jag har.

When life throws you a curveball duck.

1. Transformers (Steve Jablonsky)

2. The Twilight saga-Eclipse (Howard Shore)

3. Transformers - Revenge of the fallen (Steve Jablonsky)

4. The Twilight saga - New moon (Alexander Desplat)

5. The rock (Hans Zimmer)

6. Titanic (James Horner)

7. Gladiator (Hans Zimmer)

8. Pirates of the Caribbean (Hans Zimmer)

9. Sagan om ringen (Howard Shore)

10. Star wars (John Williams)

1. Transformers-filmerna.

2. Star Wars (episod 4-6)

3. Twilight-filmerna. (Ja, jag vet. Jag är för gammal för dessa filmer men som jag sagt tidigare: Det skiter jag i)

4. Pirates of the Caribbean-filmerna. (Är det stort Johnny Depp fan).

5. Armageddon (Andra gången jag såg filmen grät jag redan i början av den).

6. Sagan om ringen-filmerna

7. The Rock

8. You´ve got mail (Kemin mellan Tom Hanks och Meg Ryan är helt underbar)

9. Avatar (Såg filmen för första gången i år och måste säga att jag blev överraskad. Bojkottade filmen när den först kom.....)

10. Star trek (2009)