Som överviktig kvinna har man en tendens att producera mer manligt hormon vilket i sin tur leder till hårväxt på ställen en kvinna inte ska ha hår. Detta är något jag fått leva med i över 20 år och det har gjort mig osäker på mig själv som människa och kvinna.

Tror mig nu ha hittat ganska bra hjälp mot detta problem men dock ingen lösning. En Remington IPL6000f i-light pro face. En liten rätt så dyr apparat som zappar död på hårstråna. Man ska tydligen se effekt efter 1-2 veckor. Antingen är det önsketänkande eller så har hårväxten minskat, saktat ner.

Skulle vara så glad och känna mig fri om jag slapp mitt problem. Med min viktminskning + zapparen kanske, bara kanske jag vågar visar mig bland folk utan att gömma mig och skämmas ögonen ur mig.

När jag ser mig själv i spegeln ser jag personen jag var för två år sedan. Problemet med den bilden jag ser är att den inte stämmer överens med verkligheten. I verkligheten skulle jag se en person som tappat 25 % av sig själv i form av allt äckligt fett.

Varför kan inte min hjärna se det som den egentliga ska se, det som andra ser och det som jag vet har hänt?

När ska min hjärna hinna i kapp verkligheten?

Vill inte se den äckliga, feta oidentifierbara klumpen?

Vad krävs för jag ska börja inse sanningen?

Tror att problemet ligger i att jag inte är nöjd med mitt framsteg utan hade hoppats på mer och är alltså missnöjd med min "framgång".

I förra veckan insåg jag att jag snart har semester, den börjar i morgon kl 16:00 för att vara exakt. När jag insåg detta var det som om någon dragit ner rullgardinen för kroppen la bara av. Den orkar inget när den är jobbet men hemma är den pigg och glad. Nu är detta nog inget nytt efter när hjärnan upptäckt en sådan sak så går den på sparläge för att samla kraft inför semester…. Nu är det i alla fall nedräkning som gäller, timme efter timme.

Jag har på senaste tiden åter fått kontakt med killen ”jag grät över” när kontakten tog slut för några månader sedan. Trodde att jag skulle vara glad eftersom jag mådde dåligt av uppbrottet. Efter att ha suttit och pratat med honom några kvällar på skype så tog det häromkvällen slut på samtalsämnen, totalt. Kan inte komma på något som helst jag skulle vilja prata om med honom eller fråga honom. Är det ett tecken på någonting?

Han får hela tiden samtalen att gå mot en ev träff och det hade jag inga planer på. Eftersom jag lagt allt vad män och dejting heter på hyllan för all framtid så tänker jag inte gå på någon dejt med honom. Förresten vad fan ska vi prata om eftersom jag redan nu har gjort slut på ämnen att prata om.

Han skulle tydligen åka till min stad under veckan för att fiska (inte för att vet vart fan han tänker hitta en sjö någonstans) och fick en känsla av att han kanske kunde svänga förbi för en kopp kaffe.

Undvek den kulan genom att prata om perfekt fiskeväder som vi tydligen har nu.

Har nu under några kvällar inte loggat in på skype eftersom jag inte har kommit på något att prata om. Vad fan pratar folk om generellt? Efter hur dagen har varit, hur man mår, vilka planer man har för helgen samt vädret så är det liksom stopp.

Jag ska nog ligga lite lågt ett par dagar till och kanske kommer jag på något jag vill säga. Gör jag inte det så får jag bestämma mig för hur jag ska göra.

”Är du snäll, kvinna och kär?

Meckar du dessutom med bilen ibland, ber till Gud, är medlem i en förening och har många projekt i gång?

Då kan du ha löst meningen med livet.”

Alltså seriöst. Vem fan har kommit på detta? Jo en höggravid landslagsryttarinna.

Detta enligt en artikel i en av tidningarna idag. Hon var tydligen snäll, kvinna och kär i sin man. Hade många projekt på gång och ansåg sig vara lycklig med livet. Därför hade hon kommit på vad meningen med livet var.

Nu kan ju detta komma att ändras beroende på vem du frågar.

Jag kanske inte alls är så värst snäll, är man och inte kär. Har inga projekt på gång, tror att Gud är en bluff samt sitter hemma och pillar mig i naveln dag efter dag. Jag anser mig dock ha ett bra liv och känner mig lycklig. Alltså har jag upptäckt meningen med livet. Eller vad då?

Att skriva en artikel om hur EN person anser sig se på sitt liv är ett tecken på nyhetstorka. För om det vore så kunde vi ha miljoner berättelser om människor som hittat meningen med livet.

Är det meningen att man ska checka av på denna lista vad som stämmer för att sedan antingen jubla av lycka eller gå och gömma sig under en sten och deppa?

Ok få se nu….

Snäll = För det mesta så länge ingen jävlas med mig.

Kvinna = Sist jag kolla.

Kär = Skulle inte tro det…..

Meckar jag med bilar = Äger en ny bil. För att kunna mecka med behövs en dator.

Ber jag till Gud? = Eftersom han inte existerar så vore det idiotiskt att sitta och prata med sig själv. Folk kan ju tro att man knäpp.

Medlem i en förening? = Inte sedan jag var 10 år.

Många projekt på gång? = Ja semester, läsa böcker, sova länge, äta gott, slappa, titta när hårstråna på benen växer så ja det en del saker som ska göras framöver….

Alltså: Jag har inte hittat meningen med livet. Nåja jag får helt enkelt leva med det……

Jag har alltid trott att man efter att man gjort misstag och förlorat något att man lärt sig en läxa och försöker undvika samma misstag. Tydligen gäller inte denna regel för alla. Efter att ha gjort samma misstag åtminstone två gånger (vad vi vet) så verkar hen inte ha lärt sig sin läxa. Att hen gång på gång utsätter sig själv, sina barn och sina föräldrar för detta får mig att börja tvivla på att det någonsin kommer att bli bra igen.

Det enda ordet jag kan komma på om hen just nu är FEGIS. En fegis som inte vågar inse sina problem. En fegis som inte vågar berätta om sina problem. En fegis som inte vågar söka hjälp för sina problem. Jag trodde jag var den barnsliga av oss men om sanningen ska fram så har hen aldrig vuxit upp och börjat ta ansvar för sina handlingar.

Vill inget illa innerstinne men en del av mig önskar att hen förlorar allt av värde för hen för att sedan kanske, men bara kanske försöka bygga upp förtroendet som åtminstone jag tappat för länge länge sedan.

Har nu kommit till en punkt att jag inte längre bryr mig. Gör vad fan du vill, förstör ditt liv, låt dina barn växa upp med en idiot till förälder jag bryr mig inte längre.

Den mest idiotiska beskrivningen på vad en kille söker måste ju vara: Någon med ett behagligt yttre.

Vad fan betyder det? Förmodligen ville han inte skriva att han sökte någon som var snygg för då anses han som en ytlig person.

Hur i helvete ska man veta om man har ett behagligt yttre? Bara en reflektering….

Är fullständigt ointresserad om vem/vilka som vinner Eurovision song contest så länge inte Sverige gör det. I år är chansen nog rätt liten  med tanke på att ett bidrag pga sitt utförande snappar åt sig en hel del röster. Tänker inte säga vilket för då är risken att man får sig en utskällning.

Min favorit var dock Israel som INTE ENS gick till final. Hur tänker man när man skickar ett land som Polen med en enerverande och irriterande låt men låter Israel med hebreisk rock inte gå vidare?

Av någon anledning är just hebreiska ett underbart språk att lyssna på, i tal och i sång. Önskar dock att hon hade sjungit hela låten på hebreiska men man får väl vara glad över det lilla.

Om man nu ska se vilka som är mina favoriter i finalen (som jag inte bryr mig om, jag lovar) så håller jag på Ryssland, Italien och Slovenien. Ok håller väl en tumme för killarna i Finland också (som man tydligt märker har sina influensa hos The Killers…… dock inget negativt).