Har kommit på att jag är smått irriterad över en sån sak att någon efter några veckor kläcker ur sig att han tror att han älskar mig. Gissa vad det påståendet fick mig att göra: Lägga benen på ryggen och springa fort som fan. Nu kanske ni undrar varför, det är väl romantiskt att någon säger det till dig. Inte efter att man aldrig träffats eller pratats vid. Inte när man egentligen inte vet någonting om varandra.

Vetskapen om att en för mig rätt okänt kille säger något sånt gjorde mig rädd. Rädd då jag inte kände någonting sånt över huvudtaget, inte ens en tillstymmelse till sådana känslor.

Mig veterligen kan man inte få äkta känslor får någon man inte känner personligen. Det kan åtminstone inte jag men det kanske är bara jag som känner så. Hur som helst så har killen nu fått gå då jag hela tiden tänkte tanken: Han är för ivrig, han vill det här för mycket, jag hinner inte tänka…..

Hoppas han nu håller sig borta från mig med sina känslor, är inte intresserad av någon kärlekskrank man.

R.I.P Kristian.......

Det är så mycket som inte är bra i mitt liv. Bland annat mitt mående. Mår innerstinne inte bra utan tvärtom. Ingenting känns kul och har inget att se framemot. Jobbig känsla men inte så mycket man kan göra åt det. Halsbrännan är nog en bieffekt av den känslan och den där molande värken i magen som blir värre varje gång jag tänker på allt. Magsår nästa eller???

Det är så många saker som står fel till just nu och inga av dom kan jag fixa till för tillfället även om jag gärna skulle vilja. Det steget måste komma från någon annan i det här fallet men det kommer inte hända förrän grisar kan flyga.

Har insett så många saker om mig själv senaste veckorna, saker som jag önskar jag kunde berätta för någon. Kanske skulle skaffa mig en psykolog fast vill jag verkligen berätta allt för henne/honom….???

Nåja, har jag levt så länge med känslan av frustration och någonting annat som jag inte kan sätta fingret på så kan jag nog leva ett tag till. Hittills har jag ju inte dött av det. …

Förmodligen är känslan som jag bär med mig just nu anledningen till att jag dras till böckernas värld, en chans att komma bort från mina problem och en chans att vila upp från mitt liv. Streckläser böcker just nu och längtar till att få komma hem och fortsätta läsa för att bara försvinna iväg en stund och drömma mig bort…. …. …. …. …. …. …. .

Har nu läst Femtio nyanser böckerna. Blev klar med bok nr 3 igår och fick en känsla av saknad och lätt depression. Kände mig ledsen och uppgiven över att jag läst klart. Eftersom jag ofta läser väldigt fort och förmodligen missar en del viktig och intressant information i böcker så bestämde jag mig för att läsa om bok nr 1. Känslorna beskrivna ovan försvann och har bytt ut till förvänta och otålighet över att få fortsätta läsa. Det spelade tydligen ingen roll att jag precis läst böckerna utan vill verkligen läsa dom igen.

Kanske har jag missat en massa första gången och kanske upptäcker jag några nya sidor av boken och om förhållandet mellan huvudrollsfigurerna.

Kanske jag slipper alla negativa känslor? Så vad spelar det för roll att man redan läst böckerna en gång. Man kan väl läsa en bok fler gånger????

Är nog en av dom sista på denna planet som inte har läst böckerna men jobbar på det. Har kommit igenom halva första boken och ordet som dyker upp i hjärnan är WOW och det dyker upp rätt ofta och ganska högt. WOW....... Satt och funderade idag på lunchen (tankarna springer lätt i väg till boken) och insåg att jag kände mig orolig för hur böckerna slutar. Vill inte att dom ska sluta på ett olyckligt sätt så vet ni vad jag gjorde? Jag läste sista kapitlet i sista boken bara för att få se att jag behöver inte oroa mig. Nu känns det mycket bättre och kan nu NJUTA av böckerna med den vetskap jag nu har.

Vad sen gäller kommande filmen så väntar jag med iver. Det kan bli allt från en dundersuccé eller en Hollywood version av en porrfilm dvs en porrfilm med Hollywood stjärnor som go at it med varandra konstant. Men ÄLSKAR Charlie Hunnam och det lilla jag vet om Dakota Johnson så blir det nog bra.

När jag nu läser böckerna så kan jag faktiskt se Charlie Hunnam framför mig. Han börjar växa med rollen och han är ju otroligt snygg. Dakota Johnson behöver ju i alla fall inte förbli känd som dotter till Melani Griffith och Don Johnson utan nu kommer hon bli känd som skådespelerskan som k*****e Charlie Hunnam på stora duken. Grattis till er båda och ev också grattis till oss tittare.  

Om man börjar tänka på saken så finns du med på en massa listor överallt i detta land, listor där folk har koll på vilken kyrka du tillhör, vilken nationalitet du har, vart du handlar, vad du har för bil, om du har telefon eller tv, vilken vårdcentral du är listad hos osv. Den listan kan göras lååång.

Kan med säkerhet säga att jag är med på alla dessa listor och inte är jag upprörd för det. Så länge jag får bo i detta land som icke svensk så är jag nöjd.

Börjar bli trött på samhället generellt där alla verkar skapa mer bekymmer än det verkligen är. Vad spelar det för roll om polisen har haft koll på vissa personer? Det är väl bra att hålla koll på ”dom som inte sköter sig” och informera andra att dessa personer finns. Vi vet ju vilka som är medlemmar i olika motorcykelgäng och dessa informerar polisen om till sina kollegor i andra län men har man hört motorcykelknuttarna klaga?…. Nä det har vi inte.

Situationen blir inte bättre för romerna även om detta nu kommit ut. Tyvärr men sant.

Vad är det för jävla fel på alla dessa unga skådisar i USA som alla blivit beroende av droger eller alkohol. En efter en verkar dom antingen ha eller ha haft problem. Man blir inte ens förvånad när man läser om det längre utan man tänker bara: Så klart.

Om man nu har så stora problem med att ens karriär kanske inte går som man tänkt sig, man känner sig frustrerad över någonting annat gällande karriären, man har för mycket pengar eller va fan det nu kan vara varför måste man börja knarka eller dricka. Det gör ju inte saken bättre det VET ALLA men ändå så måste man ju prova, för det kanske blir bättre för just dig eller vad.

Den senaste i raden av kändisar som har drogproblem med Zack Efron. Stackarn, hans karriär gick käpp rätt åt helvete efter Highschool musical filmerna och han såg bara en utväg och det var droger.

Personligen får alla dessa historier mig att inte tycka synd om dessa människor över huvudtaget. Känner bara likgiltighet och apati.

Vill någon förstöra sitt liv och förmodligen andras också så låt dom göra det. Problemet med droger och alkohol är att personen i fråga inte kan ta emot hjälp förrän han/hon kommit ner i botten och det finns ingen annan väg ut än döden. Ibland så väljer dom den enkla vägen och då känner jag definitivt ingen sorg för dom. Valet var deras och ingen annans. Man kan ALDRIG skylla ett beroende på någon annan oavsett om någon tvingat dig att ta något. Du kan göra ett val att inte ta mer och söka hjälp.

Har nu haft en "dejt" men Norman varje kväll i nästan två veckor. Trodde först att han köptes till ingen nytta alls men igår så visade min kära våg att han visst levererar. Har sedan förra söndagen gått ner 0,5 kg vilket är en bra nedgång för mig. Om det fortsätter så här kommer jag gå ner cirka 2 kg i månaden och det är ju inte så pjokigt. Har förstått att när man går ner i vikt ska man ta det lugnt och inte försöka bli av med så många kilon på så kort tid som möjligt. Man ska gå ner i en lagom takt för att kroppen och du själv ska orka med det och då är chansen större att du lyckas behålla vikten. Har ju inte gjort några enorma förändringar i mitt liv utan äter mindre, mindre sötsaker (har dock en onyttig dag då och då) och tränar mer.  

Svettas fortfarande som en gris varje kväll vilket betyder att jag bränner fett och det känns såååå skönt varje gång jag kan kliva av och känna pulsen slå.

Nu blir det två dagars vila vilket jag kan behöva men på söndag har jag ännu en dejt med Norman "the crosstrainer" Bates.