Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

___________________________________________________________________________________

God, grant me the serenity to accept the thingsI cannot change,

Courage to change thethings I can, and thewisdom to know the difference.
Living one day at a time;Enjoying one moment at a time;Accepting hardship as the pathway to peace.
Taking, as He did,this sinful world as it is,not as I would have it.
Trusting that He will makeall things right if Isurrender to His Will;
That I may be reasonably happyin this life, and supremely happywith Him forever in the next.

____________________________________________________________________________________

Ps! Är egentligen emot allt som hänvisar till att det ska finnas en gud men tanken på bönen känns varm och helande. Sen att gud inte finns behöver man inte tänka så mycket på.

Tyvärr verkar julhelgen för många vara ett tillfälle att festa loss och dricka sig berusade oavsett om man har barn eller inte. Tyvärr ser många detta som en självklarhet då det ju är jul. Tyvärr tänker många av dessa människor inte på barnen som är dom som blir lidande när ens föräldrar inte är ”närvarande” vid en helg som egentligen är tillägnad just barnen. Detta ska vara en glädjens helg för barnen men då föräldrarna istället tycker att man ska dricka sig redlösa, härja och gapa så tänker jag skicka en speciell tanke till alla dessa barn och försöka trösta er med att en dag är ni vuxna, då kan ni låta era gamla och skröpliga föräldrar fira sina julafton i ensamhet. En liten tröstande tanke under en allt för mörk tid för många……..

I helgen tänker jag ta fram julen dvs fram ska alla tomtarna och min minigran. Kanske lite för tidigt men tiden håller liksom på att rinna bort för mig då julen snart är här. Men är det för tidigt för tomtarna eller ska jag låta dom bo kvar i kartongen fram till julveckan? Nu kanske det inte finns några regler för när och hur julen ska komma men vill inte vara ute för tidigt heller.

Jag ÄLSKAR tomtar, fram till julafton. Sen är jag trött på deras stirrande ögon och då åker dom ner i lådan igen om annandagen. Har ingen julkänsla men det kanske inte är så konstigt med tanke på att det 6 grader varmt och regn. Men ska försöka få till lite julkänsla genom att besöka julmarknaden i Helsinfors när den öppnar i helgen. Även om mitt kära Helsinki inte har mer snö än vad jag har så får jag i alla fall träffa tomten så då borde väl julfeelingen komma????

För att ha något annat att tänka på så läser man ibland tidningar på nätet för att fördriva tiden. Inte f-n blir man på bättre humör när man måste läsa om "hästmunskvinnan" och hur kär hon blir i sin man varje dag. Hon av alla kändisar irriterar skiten ut mig. Att tv-bolaget fortsätter att sända programmet är ett under för är det verkligen någon som tittar? Dessutom är alla dessa reality-programmen lika den andra. Alla som medverkar är bara ute efter att bli kända vilket bevisas gång på gång när kamerorna slutar rulla och relationerna tar slut. Varför då? Jo för att man sökte inte kärleken men sökte uppmärksamhet vilket mina damer och herrar inte är samma sak.

Är bra tråkigt ibland. Idag, eller senaste veckorna, värre än det varit tidigare. Det är ju så f-n i mig tråkigt. Händelselöst och blekt. Tråkigt och energikrävande. Det måste för f-n hända något nu, vad som helst. Det behöver inte ens vara något bra, så länge det händer något!!!!!! 

Vet inte hur länge man ska orka med denna tristess och leda!!!!

Såg ett program en kväll på tv:n om människor som gått ner mycket i vikt där dom nu efteråt hade ångest pga all hängande hud på kroppen. Förstår dom fullt ut, har även jag en aning ångest över att min hud hänger och slänger efter 50 kg viktnedgång men inget jag egentligen tänker på. Då jag är singel så som det verkar kommer att förbli så resten av mitt liv så behöver jag inte våndas över att någon skulle få se min kropp förutom jag själv. Så tänker leva med min sladdriga hud.

Men en av deltagarna i programmet hade redan förlorat en flickvän pga sin hud (tror visserligen inte att det var just därför hon drog, tror mer att hon tröttnade på hans attityd angående sin hud och det faktum att han aldrig visade sig naken för henne även om hon ville så mycket får han nog skylla sig själv för vad gäller flickvänner). Men denna kille ville i alla fall få till en operation av huden, något man i England kan ansöka om för att få gratis. Annars skulle hans operation kosta cirka 8 000 pund (runt 100 000 kr) vilket man kan förstå att väldigt få har råd med. MEN hans föräldrar var villiga att låna dessa pengar så att sonen skulle få sin operation.

Insåg där och då att jag aldrig skulle låta mina föräldrar skuldsätta sig för något som jag orsakat mig själv. Det är ju inte så att någon tvingat honom äta sig tjock så att han sedan var tvungen att gå ner 70 kg vilket i sin tur resulterat i en massa hängande hud.

Nu är hans föräldrar skuldsatta förmodligen för resten av sina liv. Jag skulle personligen ha så stora skuldkänslor och jag skulle skämmas om mina föräldrar skulle göra så mot mig.

Nä jag tänker leva med min fladdriga hud, den håller mig dessutom varm om kalla kvällar då jag nu för tiden fryser hela jävla tiden. Är född med min hud, kommer dö med min hud.

Vem i helvete går med på att gifta sig med en okänd person och dessutom i tv? Det var ju ett tag sedan som programmet där okända människor gifte sig med varandra bara för att sedan skilja sig efter att man upptäckt människan som man gift sig med antingen inte var frisk på en fläck eller man helt enkelt inte kände någonting som ens kom i närheten av kärlek för varandra. Men jag undrar hur är man funtad om man går med på giftemålet? Vad hade man räknat med skulle hända? Hur dum i huvudet är man?

Dessutom när man läst om programmen som gått lite här och där i världen så verkar dom flesta paren har sökt om skilsmässa rätt snabbt efteråt. Vissa har t om gått så långt att dom skaffat besöksförbud pga allt för ivriga partners. Någon har blivit mordhotad och andra trakasserade. Tycker att dom som blivit utsatta för allt detta får nästan skylla sig själv. Man har satt sig själv i den situationen och då får man stå sitt kast. Kanske har man lärt sig något tills nästa gång man gifter sig och tar tid på sig att lära känna sin tillkomne.