Det finns inget som heter kärlek vid första ögonkastet eller att man kan hitta sin stora kärlek med hjälp av ett tv-program att folk inte har fattat det här.

Hur desperat efter uppmärksam är man om man bestämmer sig för att söka till ett dejtingprogram i tv för att ”hitta den stora kärleken”?Den enda anledningen till att man söker, oavsett om du är den söker eller den som vill bli hittad, är inte att hitta kärleken. Innerstinne hoppas man på sina 15 minuter i strålkastarljuset  och stämpeln som realitystjärna. Man måste väl vid det här laget förstå att det är omöjligt att hitta den rätta när man måste gå på dejt med flera kvinnor/män innan endast en blir kvar? Förstår man inte att allt detta dejtande och hånglande som dom håller på med bara skapar klyftor med den som sedan blir kvar. Han/hon måste ju förstå att den man blev vald av haft nära relation med andra i sitt sökande. Jag skulle bli äcklad av den vetskapen. Det känns lite som en köttmarknad, bästa köttet vinner medan det mindre bra blir slängt åt sidan. Att nästan ingen av dessa par sedan lyckas hålla liv i sina relationer har ju att göra med att verkligen visar sitt rätta ansikte när kamerorna är avstängda. Prinsen/prinsessan förvandlas tillbaka till en groda.

Att en rätt så stor tv-kanal som tv3 fortsätter sända skräp-tv är ju bara ett bevis på att det går dåligt för kanalen. Att göra förnedrings-tv är ju det kanalen verkar vara bäst på. Förstår dock inte hur man som programledare för ett sådant program kan gå ut och säga att man är stolt över programmet. Antingen gillar man skit-tv eller så har man så mycket betalt att man inte vill riskera bli utan pengar.

Nu pratar jag om Paradise Hotel om någon mot förmodan skulle undra. Ingen normal, vettig och förnuftig människa ställer upp och har sex i tv men nu är det ju inte normala, vettiga och förnuftiga människor som söker till programmet. Det är människor som hoppas på sina 15-min av kändiskap och kanske en prins vid sin sida en vacker dag. Säger bara fortsätt drömma, det hände en gång och lär ALDRIG hända igen. Program som Paradise Hotel, Big Brother, Farmen, Bachelor osv bevisar att jag har rätt, världen är full av människor med skrämmande uppfattning om vad som är ok och inte ok. Det gör mig rädd för att möta folk på stan……

Att få lite finnar är nog dom flesta vana vid, så även jag. Har alltid haft finnar, inte i mängder men det dyker upp en då och då, mest i ansiktet. Har även enstaka i hårbotten men dessa ser man ju inte så man bryr sig inte om dessa. Det är när dessa finnar bestämmer sig för att komma på ställen man inte nödvändigtvis ser dom men känner av dom desto mer. Upptäckte förra veckan att jag hade ont vi hörselgången i ena örat. Tänkte inte mer på det förrän jag ett par dagar sedan kände en liten ack så ömmande knöl. Blev dock aldrig orolig för att detta skulle vara någonting farlig utan bestämde mig för att avvakta några dagar och se vart det bär av. Visst igår sprack den och ut kom det som brukar komma ur en finne och en hel del dessutom. Så det var helt klart en finne. Nu i morse upptäckte jag att det gjorde ont inne i näsan på höger sida. Efter en snabb titt så vad upptäcker jag om inte en finne…. Ont så in i …men lyckades klämma den lille skiten. Det gör mig inget att få finnar, så länge dom inte sätter sig på ställen man har svårt att komma åt eller där det gör jävulusiskt ont att få dessa. Att ha en finne i örat är inte skönt när man måste ha hörlurar i öronen… tro mig. Att ha en finne i näsan när man är förkyld är inte heller en picknick. ….

Lovar att f rom i morgon, måndag 27 september, ska jag **** sluta bry mig om allt som är oviktigt (vilket egentligen betyder mesta just nu). Jag har ingen ork att bry mig längre så i morgon stänger jag av hjärnan för allt skit som händer och stänger av mina känslor för verkligheten. Men har en känsla av att jag kommer att fungera som vanligt i alla fall för egentligen blir det ingen större förändring i livet.........

Alla hemska bilder i tidningarna om våld, död och misär får folk att reagera. Dom flesta med avsky och ilska. Personligen tycker jag alla hemska bilder på människor som far illa är hemskt men av någon anledning reagerar jag inte så starkt på det. Är jag en hemsk människa då? Skulle jag egentligen sätta mig på torget med ett plakat om allas rättigheter? Skulle jag marschera in till lokala politiker och kräva att man tar emot fler behövande i kommunen? Skulle jag starta en insamling? Varför känner jag inte att jag måste göra det?? Varför vill jag inte hjälpa människor som lider? Varför orkar jag helt enkelt inte bry mig?

Nu kanske jag ska förtydliga mig lite, känner så här mot det mesta i livet. Känner inget behov av att hjälpa min granne heller om han nu skulle behöva hjälp. Känner inget behov av att bry mig om mina nära och kära just nu heller. Har ingen ork för att bry mig vare sig om främlingar eller icke främlingar. Är bara så förbaskat trött just nu……

Har en tendens att få inflammerade talgkörtlar lite här och var, mest på brösten. Blir enorma och till slut sprickar dom med en massa var och blod som bara väller ut. Efteråt har man kvar en enorm krater som dessvärre lämnar efter sig ett ärr som under många månader envisas sitta kvar tills den bleknar tack och lov. Dessa talgkörtlar sitter inte bara på brösten utan på ett annat ställe av kroppen, ett ställe som sällan ser solens ljus och som man mer eller mindre sitter på (dock inte baken…om ni nu kan ha luskat ut vad jag menar). Av någon konstig anledning brukar dessa talgkörtlar bli fyra till fem gånger så stora, stenhårda klumpar jämfört med dom jag brukar ha och detta gör att minsta lilla tryck, gnidning, rörelse osv gör jävulusiskt ont. Det enda som lättar på smärtan är när den är ”lagom mogen” för att explodera……

Om även vi i Sverige använde oss av pound-systemet skulle kanske fler känna sig mer nöjda med sin viktnedgång hur liten eller stor den än är. För mycket av bantning, träning och hälsosammare kost sitter i psyket. Allt man kan ”lura” sin hjärna för att må bättre är tillåtet i kampen mot ett bättre och hälsosammare liv. Personligen har jag gått ner 46 kg, vilket i mina öron inte låter som mycket. Men 101 pound låter som om jag förlorat en hel människa i vikt och det får mig att haja till. Ok det är lika mycket viktnedgång oavsett mätteknik men för ens självförtroende och självbild är pound bättre…… Inte för att min hjärna skulle fatta det i alla fall. Den vill inte riktigt ta till sig viktnedgången som något positivt och stärkande. Utan den vill fortsatt se klumpen från tidigare……