Jag börjar fundera på om inte hela cirkusen med Donald Trump och hans resa mot Vita huset är ett påhitt från hans sida. Han verkar vara helt inställd på att förstöra sina chanser. Han måste väl ha insett att så fort orden om att inte acceptera ev valförlust och aborter lämnade hans putande pruttläpppar att det var saker han omöjligt kan bortförklara på ett vettigt sätt.

Jag börjar tro att det hela bara är ett spel från hans sida. Han måste väl för f-n har en rådgivare eller två som kommer med förslag på vad och hur han ska formulera sig.

Jag börjar tro att han egentligen inte vill bli president utan han vill visa hur långt en galning kan gå innan någon stoppar honom. Tydligen i landet over there går han väldigt långt, för långt. God bless America i november.......

Upptäckte igår till min förtjusning Lindt Lindor chokladbollar i lösvikt. ÄLSKAR Lindt choklad och nu finns dessa underbara bollar i olika smaker. Men måste erkänna att jag föredrar ljusa chokladen framför hasselnöt eller jordgubbe.

Det är fredag idag och då får jag unna mig en boll eller två. Gissa vad, jag tänker njuta av dessa delikata underbart krämiga bollarna ikväll i soffan. Fredagsmys!!!  

Har lagt om min kost och min livsstil och gått ner ett antal kilon. Min hjärna tycker fortfarande att jag är för tjock medan folk runt omkring mig hela tiden undrar om jag verkligen fortfarande försöker gå ner i vikt då det inte behövs längre (senast idag undrade arbetskamraterna om jag fortfarande "bantar" för att gå ner ännu mer).

Har min hjärna eller människorna runt omkring mig rätt? Är 174 cm lång och väger idag 82 kg för att jämföra med 134 kg för några år sedan.

Vem ska jag lyssna på??? Behöver hjälp????

Det är otroligt hur ensam man kan känna sig även om man har människor omkring sig. På jobbet delar vi lokaler med en annan verksamhet. Dom är 14 stycken, vi är två. Vi delar fikarum och där går ofta samtalsämnena in på jobbrelaterade saker. Då har jag ingenting att säga då jag inte vet hur deras verksamhet ser ut och hur dom jobbar. Jag och min kollega blir ibland som flugor på väggen utan att någon egentligen ser eller hör oss. Kan bara tala för mig själv, men känner mig mer ensam nu än jag gjorde när jag verkligen var ensam på jobbet. Har under många år suttit själv halvtid, utan någon att prata med men kände mig aldrig så här ensam då.

Min kollega känner några av människorna privat som vi delar fikarum med och då kan hen ha någon att prata med.

Visserligen tillhör vi inte samma verksamhet men skulle man inte kunna vara lite mer hänsynsfulla och bjuda mer på sig för att få folk att trivas. Nu under sommaren är det ju lugnt på de flesta ställen så även hos oss. Nu är även delar av personstyrkan på semester så vi är väldigt få personer i lokalerna, igår var vi fyra och idag är fem.

Dom, som vi delar lokal med, gick igår ut och åt och ska så göra även idag. Tycker att man av ren vänskap skulle kunna fråga en person som sitter ensam på sitt rum nästan åtta timmar om dagen (förutom fika och lunch som intas i deras fikarum) om hen skulle vilja följa med och äta lunch. MEN ingen har ens kommit på idén att fråga. Sen att jag förmodligen inte skulle åka med (anser att det är för dyrt att äta ute) men det är väl tanken som räknas.

Detta och det faktum att man känner sig mer ensam nu än någonsin under mina år i denna organisation gör att jag börjar förstå varför vissa ”verksamheter”, ”yrkesgrupper” har fått stämplar på sig här i stan.

Har börjat fundera i banorna att hitta mig ett nytt jobb, bort från denna ensamhet.

Kan man vara partiellt deprimerad? Varje dag jag är på jobbet så känner jag mig mer eller mindre deprimerad. Förutom då jag sitter och jobbar. Men på fikat/lunchen så känner jag för att inte prata men försöker le och se glad ut när någon säger något och skrattar vid skämt. Säger dock inte så mycket och vill inte ge allt för mycket om mig själv. Dessa stunder känns extra jobbiga. Men när jag väl kommer hem (dock till ensamheten i lägenheten) så känns allt mycket bättre. Har inget stort socialt liv, den är faktiskt mer eller mindre obefintlig men ändå känns inte kvällarna i min ensamhet så jobbiga. Känner mig faktiskt t om ibland glad och upprymd. MEN så fort man kommer till jobbet blir det andra tankar i huvudet som spökar.

Förstår dock att dessa tankar kan vara symtom på att jag inte trivs på jobbet. Nu älskar jag mitt jobb, själva arbetet jag utför dagligen. Det är bara människorna runt omkring mig jag inte trivs med.

Antingen det eller så är jag deprimerad 8 timmar om dagen.

Har under fem säsonger försökt att ”lära mig" gilla serien Game of thrones utan att lyckas. Har i omgångar sett ett avsnitt här och ett där för att försöka locka mig själv att titta men har gett upp. MEN allt prat om en ”maybe/maybe not” död Jon Snow fick mig att se första avsnittet i säsong 6. Till min förvåning ville jag även se avsnitt 2. Nu tror jag att jag kommer att se avsnitt 3 också bara för att…. Älskar inte serien men har en förkärlek till Kit Harington så får väl tacka honom för ännu ett fan, men ett fan han inte behöver be om ursäkt till för att ha ljugit för jag visste av någon anledning att Jon Snow inte var död. Om man lyssnar på trailern till säsong 6 så sägs det: The dead are comming. Och the dead var ju Jon Snow

Läste en artikel om en tjej som gått ner 88 kg och blev imponerad av rubriken. Blev mindre imponerad när jag sedan läser att hon gjort en magoperation. Enligt artikeln var tjejen nöjd och stolt över resan hon gjort och att hon äntligen lyckats gå ner i vikt efter år av olika dieter osv.

Hur kan man vara nöjd med att rent medicinskt inte kunna äta mycket då magsäcken är liten som ett ägg? Då är det ju inte du själv som gjort ändringen utan det faktum att du fortsatta kan moffa i dig allt du ser men att kroppen säger ifrån.

Du har inte gjort ett skit förutom uthärdat smärtan efter operationen. Du har inte bestämt dig för att sluta äta. Du har ingen rätt att vara stolt över din resa för har du inte påbörjat med att tänka rätt, äta rätt och röra dig mer. Din resa har börjat med att en läkare tagit bort din förmåga att äta för mycket vilket i sin tur gör att du ”svälter” din kropp till att gå ner i vikt. Du har inte lärt dig ett skit….. Du har varit lat och tagen den ”enkla” vägen.

INNAN någon nu hakar upp sig på att det inte alls är den enkla vägen så vet jag det MEN dessa människor har inte haft ork att ställa sig på en träningsmaskin 5-6 gånger i veckan och tränat en timmen åt gången, sluta äta sött och äta mindre portioner.

Jag har tagit den LÅNGA vägen med svett, tårar och smärta i tre år för att komma dit jag kommit och JAG har gjort det utan hjälp från vården…………………..

Kan sitta på fikat på jobbet och känna hela tiden som att allt man pratar om är så j-vla ointressant. Varför känner jag inte intresse för samtalsämnen som tas upp? Är det något fel på mig?

Saker den här veckan jag inte tyckt varit intressanta att prata om vid fikabordet:

Teckenspråk

Kosttillskott

Nytt kvarg

Tv-programmet Halv åtta hos mig

Frisörtid

Bränder på flyktingboende

Dåliga arbetsförhållanden för byggarbetare

Eksem/utslag

Vilka hus som är till salu vart och huspriser

Vem är släkt med vem

Jag har insett att det är fel på mig, kan inte/orkar inte visa intresse. Men vad är det som är fel, specifikt har jag ingen aning om. Kanske är jag bara som person inte intresserad av just dessa samtalsämnen, kanske är jag deprimerad (i alla fall milt är jag 100 % säker på att jag är), kanske är människorna jag tvingas umgås med på jobbet alldeles för olika mig och vi helt enkelt saknar personkemi. Ibland tittar dom på mig som om jag är något katten dragit in och vid dessa tillfällen känner jag att jag drar mig längre bort från dom för jag anser det oförskämt och nedvärderande. Jag kanske helt enkelt måste inse att felet ligger hos mig, har inga intressen i livet, är helt ointresserad av människors liv.

Det är nog där problemet ligger. Jag bryr mig allt för lite om andra. Vill inte veta allt om alla. Har knappt ork att veta allt om mig själv så varför ska jag orka bry mig om andra också??