Tanken på att en dag träffa en kille, lära känna honom osv får mig att må fysisk illa. Varför? Vet att många då skulle kanske ifrågasätta att man kanske inte är intresserad av killar över huvud taget men tanken på att kanske träffa en tjej gör ju inte mig mindre illamående.

Är en heterosexuell tjej, tycker om att se på snygga män, fantiserar om snygga män MEN själva tanke på att faktiskt träffa en man gör mig smått nervös, orolig och just illamående.

Fast med tanke på min otur och killars bristande intresse i mig behöver jag nog inte oroa mig. Ingen verkar ändå vara intresserad av mig. Så jag kanske inte ska oroa mig så för något som aldrig kommer att hända. Har det inte hänt dom senaste 40 åren lär det ju inte hände nu heller med tanke på hur jag känner inför just män.

Idag är dagen då alla människor i en relation antingen kommer att bli överlyckliga eller djupt besvikna på sina partners. Själv bryr jag mig inte, en helt vanlig tråkig tisdag.

När vuxna människor sitter och diskuterar ungdomsprogrammet Skam och påstår sig sitta och gråta till programmet pga dess känslosamma handling får mig att rulla på ögonen. Detta var en stund då jag kände mig otroligt gammal även om jag är i samma ålder som människorna som satt och diskutera.

Påstående som ”Det var så vackert”, ”Det var så djupt”, "Det gav en tankeställare" får mig att allvarligt fundera på det faktum att jag inte är som alla andra. Skulle aldrig se ett ungdomsprogram med ungdomsproblem. Känner inte igen mig i deras problem då jag inte hade några sådana i min ungdom.

Det är tvära kast i fikarummet för nästa minut pratas det om pensionen eller det faktum att man inte kommer att få någon pension enligt många vid bordet. Förstår inte varför man ska oro sig för något men som privatperson kan göra väldigt lite åt. Om nu din tjänstepension är liten pga företaget/organisationen du jobbar åt inte lägger allt för mycket på din tjänstepension så hjälper det ju inte att klaga. Sök ett annat jobb om du inte är nöjd.

Spara mera om du känner att din pension blir för liten för att du ska kunna leva ett drägligt liv. Sitt inte och klaga. Men så tycker ju människan över lag om att klaga, annars känns det inte som att man har någon mening med livet.

Vet att jag med detta inlägg klagar MEN jag klagar inte inför andra i fikarummet, offentligt. Jag har insett att min pension förmodligen inte blir hög men då får jag väl anpassa mig efter det. Att företaget jag jobbar på inte lägger allt för många tusenlappar på min tjänstepension är inget jag kan göra något åt. Det jag kan göra är att nästa gång jag byter jobb får jag se över företagspolicyn vad gäller pensionen för det företaget.

Så jag känner mig malplacerad vad vi än pratar om på jobbet, Skam eller pension. Två saker jag inte tittar på för jag är inte en ungdom och pensionen som jag inte kan påverka så värst mycket med att klaga.

Att argumentera mot en psykolog/beteendevetare är som att slå sig själv blodig i huvudet mot en murad vägg. Hur eller vad man än säger så har hen ett motargument som man sedan inte längre kan säga något mer om, slutdiskuterat. Hen är så insnöad på sitt psykologmedvetna leverna att ingen annan verkar ha något vettigt att komma med. Det spelar ingen roll om man så pratar om politik, barnuppfostran, djurhantering eller spritsorter så är det end of discussion i och med hens ord.

Att jag inte lär mig att börja diskutera över huvud taget. Bara låt allt passera utan kommentar så mår vi alla bättre, speciellt jag. Idiot (alltså jag själv så behövs ingen kommentar om att inte kalla folk idioter. Jag får kalla mig själv vad jag vill och när jag vill)

Kunde inget annat än sitta med gråten i halsen och inse att vi nu i minst fyra år måste lyssna på en idiot som om och om igen kommer att tjata om att America is great! Inse att världen vi kände till inte löngre existerar. Nu existerar verkligheten där vem som helst med tillräckligt idiotiska idéer och tillräckligt stor mun som spyr ut allt utan någon som helst filter en dag kan sitta med nycklarna til världens undergång.

Idag var dagen då en orange mr Potato head blev ledaren för en världens största men inte allt för smarta länder.

Hoppas ni där på andra sidan den stora pölen inser vad ni gjort mot oss alla.

God bless all of us (synd att han inte existerar, skulle ha behövt honom nu.......)

Världen förlorade en filmikon denna vecka, Carrie Fisher. Min uppväxt är präglad av henne och prinsessan Leia. Är och kommer alltid vara ett Star Wars-fan och anser att episod 4-6 är några av världens bästa filmer.

Brukar sällan gråta när kändisar lämnar denna värld men tårarna kom när jag läste nyheten.

R.I.P Carrie Fisher & Debbie Reynolds.

Ännu ett år är snart över och ännu ett börjar. Tiden tickar på händelselöst och ofrivilligt.

Sammanfattning av året: Same procedure as last year!

Förväntningar på det nya året: Same procedure as last year!

Absolut inget var bättre detta år än året innan och har inga förväntningar på att året som kommer blir bättre. Så länge det inte blir sämre så får jag vara nöjd. Klarar nog inte av något annat…..