Har läst ett antal böcker på sistone och det dem har gemensamt är kärlek. Alla har handlat om människor som finner varandra otroligt jobbiga och dryga men till sist faller för varandra och hårt.

Varför kan inte livet vara så? Kan tänka mig falla för en snygg, dryg och jobbig kille…. Just nu skulle jag nog kunna falla för en mindre snygg dryg typ….

Varför är verkliga livet så ooootroligt tråkigt? Inte konstigt man drar sig in i böckernas väg och låter sig fångas av historierna som kanske inte alltid är så kvinnovänliga… Även om dem alla skrivits av en kvinna.

När är det ok att en man mer eller mindre tvingar sig på kvinnan men att kvinnan till sist blir slapp som en fisk i hans händer och låter honom göra i princip vad han vill. Så är det väl ändå inte i verkligheten.

Skulle en man göra så i dagens samhälle skulle han bli åtalad för sexuella trakasserier. Men ev är det en dröm vi kvinnor har att en sexig och snygg man kommer och sveper undan mattan under fötterna och låter honom göra precis vad han vill…. Hmmm drömma kan man ju.

Verklighetens män vet inte vad man ska göra för att fånga en kvinnas uppmärksamhet utan att flexa lite med musklerna och komma med opassande kommentarer. Kanske männen skulle läsa dessa böcker istället för oss kvinnor, så att dem lär sig lite hur man behandlar en kvinna på rätt sätt.

Bara en tanke.

Jag tänker i alla fall fortsätta läsa böckerna och drömma mig bort till min drömprins som kommer och gör vad han vill….. (inom vissa gränser dock!!!).

Hur är det möjligt att man känner saknad men vet inte vad man saknar? Känner att jag saknar något men kan inte sätta fingret på vad. Känner en tomhet inombords och vet inte varför och det gör mig frustrerad. Hur ska jag kunna fylla tomrummet när jag inte vet vad jag ska fylla den med.

Det kan inte ha att göra med att jag inte gör något vettigt om dagarna då jag har fyllt min fritid med att läsa böcker och det får mig att må bra. Har plöjt igenom säkert ett femtital böcker detta år och längtar efter att få åka hem och lägga mig och läsa…..

Vad är det jag då saknar? Sällskap? Visst men sällskapet skulle ju bara störa min bokläsning. Kärleken? Visst men även han skulle störa min bokläsning fast i för sig då kanske vi skulle prova på vissa av sakerna jag läser om (hmmm intressant tanke).

Så dagens fråga: Hur kan jag känna saknad utan att veta vad jag saknar?