Farsan klagar till mig över att morsan inte gör som han vill. Morsan klagar till mig för att farsan är som han är. Jag sitter i mellan och lyssnar, lyssnar och tar in. Åker sen hem och så fort jag stigit innanför dörren kommer tårarna. Jag orkar inte med det här.

Nu skulle man kunna tro att mina föräldrar är skilda men icke sa nicke. Kanske vore det en idé som man skulle lägga fram. Jag skulle definitivt må bättre då.

Problemet är att jag inte har någon att ventilera till utan håller allt inom mig och till sist exploderar det ut i tårar som kan vara en kväll. Bara att sitta här och skriva om det gör att jag börjar gråta.

Jag orkar inte längre. Det är stunder som denna som får mig fundera om det verkligen är värt det.........

Vad är det värsta som kan hända om du stänger av din mobil? Att ingen får tag på dig eller att du inte får tag på någon annan?

Anser att världens befolkning skulle må bättre om man förbjöd mobiltelefoner. Varför måste man ha den med sig vart man än går? Anser du att du är en så viktig person att du inte ens kan gå på toaletten utan att den förbannade prylen ska med? Går världen verkligen under om dina vänner inte kan få tag på dig dygnet runt?

När jag tar upp detta för diskussion så får jag alltid till svar att:

Visst skulle jag klara mig utan min mobil men då klagar alla på att dem inte får tag på mig.

Eller: Den är bra att ha i fall det skulle hända barnen något.

Visst håller med att den är bra att ha om något skulle hända men vad gjorde man innan alla hade mobil?

Du kommer väl ihåg den där saken med lur, ringsnurra/knappar och en sladd in i väggen. Lyfte man på luren så kom det en ton. Snurrade man på snurran eller tryckte på knapparna ett antal gånger kom det en annan ton i luren och efter någon minut eller så svarade någon i luren. Det kallas en hemtelefon. Man kan inte ta den med sig om man nu inte har en så kallad trådlös men den brukar sluta fungera när man gått utanför dörren. Om man jobbar så har dem flesta en sådan stående på bordet eller i något annat hörn av jobbet. Så kom inte och säg att ni kan inte bli nådda bara för att ni inte har en mobil.

Ursäkter, ursäkter och ännu mer dåliga ursäkter.

Vet ni vad ni är ni som inte kan vara utan era kära mobiltelefon? Beroende.

Sök hjälp!

"Svensk forskning visar att vi behandlar attraktiva människor bättre än oattraktiva"

Mitt liv i ett nötskal. Lever själv efter mottot: Behandla andra som du blir behandlad.

Personligen skulle jag aldrig komma på idén att gå fram till snygg, sexig, 6-packs mage kille. Han har bara en sak i huvet (eller tre saker): Jag är snygg, sexig och har ett 6-pack på magen.

Går hellre fram till kille som sitter och utstrålar: Jag är här, vet inte varför, vågar inte gå fram till någon, jag går nog hem nu.

Hade en diskussion med en gammal skolkompis (vad ska man kalla folk som man gått i skolan med men definitivt inte är mina vänner skolbekanta?) angående hur ungar beter sig nu för tiden.

Enligt mig så beter sig ungar idag precis som deras föräldrar har betet sig, som idioter. Barn nu för tiden har ingen respekt för andras känslor precis som deras föräldrar inte hade eller har för den delen.

Nu kanske ni tycker att jag inte kan hoppa på en hel generation av barn och skylla allt på deras föräldrar. Det gör jag inte men vet av erfarenhet att dem i min generation som fått barn för typ 10 år sedan lärt sina barn hur man ska bete sig.

Var mamma en mobbare så var så säker att barnet blir det också. Var pappa en skitstövel grattis gissa vad din unge blir….

Hon blev lite småarg på mig men när jag förklarade för henne hur hon betedde sig i skolan och hur hennes unge beter sig nu förstod hon först inte vad jag pratade om. Mobbare har visst dåligt minne.

Hon fick sig en del skit från mig men det kändes så skönt att få ur sig allt efter så många år.

Det är väl allmänt känt att barnen tar efter sina föräldrar. Det är ingenting jag hittat på. Hör dem mamma säga elaka saker om någon tror dem att det är helt ok att göra det och gör så själva.

Jag är så förbannat trött på alla dessa ungar som ropar saker till en och tittar, pekar och skrattar åt en.

Skulle jag titta, peka och skratta åt någon skulle jag allt få höra. Ska man inte bemöta andra som du blir bemött?

I dagens Sverige ska man se ut på ett visst sätt och vara på ett visst sätt. Jag platsar inte in där. Ser inte ut som en anorektisk, storbröstad, blondin. Är storvuxen, har lagom stora bröst och är röhårig (i alla fall den här veckan). Har hela mitt liv fått höra elaka ord och fått elaka blickar för att jag ser ut som jag gör. Sen undrar folk varför jag är som jag är.

Tror ni inte att jag har känslor, att jag inte gråter i min ensamhet för jävla mig jag ska inte gråta inför er.

Förstår inte vad alla killar ser i dessa tjejer. För av någon anledning är det just dessa tjejer som får killar och massor av dem. I för sig besvarade jag just min egen fråga.

Undrar vart alla ordentliga, generösa, vänliga och mogna killar finns? Inte i den här stan i alla fall. Man trodde att med tiden skulle dessa människor kanske ändra sig och mogna till. Av någon anledning blir det sällan så. Den enda som är säker på att inte låta sina barn leva upp i den miljön dem själva levde i är den som blivit utsatt för alla dessa hårda ord, skratt och blickar.

En blick säger mer än 100 ord.

Var på "kalas" idag med en hel del människor jag aldrig träffat. Kände mig så liten. Bortglömd. Av dessa 30 pers kom två fram och hälsade. Resten tittade på mig som jag glömt att ta på mig kläder eller något. Fick mig att känna mig ensam och icke välkommen. Dessa var vuxna människor (då menar jag erfarenhetsmässigt, med barn och familj osv) men tydligen mentalt som små barn.

Jag är blyg av mig därför rusar jag inte in i ett rum och skriker SE PÅ MIG. Höll mig lite grann i bakgrunden.

Det blev en jobbig lördag för när jag väl kom hem kom alla tankarna och tårarna. Jag kan inte umgås bland folk så är det bara. Jag ska nog vara ensam om jag känner mig rätt.

Förstår inte varför jag aldrig lär mig. Varje j-vla gång jag är ute på Facebook får jag läsa om hur folk jag känner varit på fest hemma hos min bror. Min kära bror som tydligen umgås med allt och alla förutom mig. Varför skulle han? Han skäms ju över mig och det har han all rätt att göra för det gör nämnligen jag med.

Även om han inte vill ha mig hemma hos sig kunde han väl ändå fråga för han vet innersinne att jag kommer att svara nej då jag inte skulle vilja umgås med honom om jag så fick betalt. För att inte tala om hans flickavän. Henne har jag tröttnat på för länge sen. En mer bortskämd människa får man leta efter.

Har många gånger sagt att min bror borde ha varit ett ensambarn för han beter sig så. Han är för guds skull vuxen, snart 40 och beter sig som om han är 20.

Jag vet att han är min bror men jag för mig är han ingen bror.

Ju äldre jag blir destom mindre känner jag mig släkt med honom. För mig är han bara en av många som får mig att känna mig mindre värd.

Där jag bor är det väldigt lyhört man hör mer eller mindre allt som sägs hos grannen. Inte för att jag lyssnar men häromkvällen var det liksom svårt att inte höra. Ett i mina ögon ungt par skrek högljutt (eller det var mer hon som skrek). Först uppfattade jag inte vad dem skrek om, hörde bara enstaka ord som ut, packa, varför osv.

Hörde sedan en mening som jag inte trodde jag skulle höra i samband med ett bråk: "Jag gillar inte den korven" följt av "Gå, bara gå ut härifrån" föjt av någon sorts primalskrik från henne. Förstod nu vad dem bråkade om, korv.

Ok jag gillar bara Dennis korv och har svårt för t ex Lithells korvar men skulle aldrig komma på idén att skrika och gorma åt någon som kanske köpt fel korvsort. Hade väl försökt hitta mig något annat att äta den kvällen.

Själv satt jag omedvetandes i köket hos mina föräldrar när någon kommer in och säger att ett plan har flugit in i World Trade Center i New York. Min första tanke är att det är ett litet enmotorigt plan med en nybörjarpilot som inte visste vad som var höger eller vänster på spaken.

Jag går och sätter på TV och träffas omedelbart av en bild av ett brinnande torn. Sekunderna senare ser man ett plan som flyger rakt in i det andra tornet. Inser då att detta var inget enmotorigt plan utan ett större. Inser kanske inte då att det satt människor ombord men tanken slår mig efter att kameran zoomat in planet och man ser tydligen fönsterrutorna på planet. Herregud det är ett passagerarplan.

När sedan nyheten om att ännu ett plan har störtat in i Pentagon i Washington börjar hjärnan stängas av. Har dessa något samband med varandra? Det ofattbara händer och ännu ett plan är i luften och den är på väg mot Washington. Minuterna senare får man veta att planet har kraschat i Pennsylvania.

Passagerarplan brukar ta ett x-antal hundra passagerar vilket betyder att tusentals människor dött bara i planen.

Tillbaka till bilderna med dem brinnande tornen och människor som förgäves försöker göra sig sedda genom att vifta i fönstren eller förgäves försöker hoppa för att rädda sig själva. Logiskt sett vet nog alla att man kan inte överleva ett hopp från över 90 våningar men vad är alternativen. Hoppa eller brinna? Vad skulle du välja?

Tiden går och plötsligt börjar en av tornen röra sig, neråt. Det rasar med ett enormt dammoln till följd. När dammet knappt lagt sig kommer nästa moln från att det andra tornet rasat ihop. Nu är det inte längre tal om hur många som klarat sig utan hur många har inte gjort det.

Hela resten av den dagen och hela påföljande natt satt jag som fastklistrad framför CNN och försökte förstå vad som hänt i ett av dem underbara länderna jag någon gång skulle vilja se med mina egna ögon. Tvillingtornen var något som jag önskade få se men nu fanns bara en hög av rykande, varmt stål….. Tårarna var aldrig långt bort den natten.

Nu så här 10 år efter katastrofen har mina känslor för USA ändrat karaktär. Tyvärr inte längre ett land som finns på min lista över: Länder att se innan jag dör utan bara ett land Over there!

Men mina tankar går till alla drabbade. Alla dem som inte klarade sig. Alla vi som satt där framför tv:n och försökte förstå.