Är det inte lite oförskämt att be sin vuxna dotter att stanna kvar och äta av sin lunch som man har tagit med sig till jobbet? Vuxna dottern råkade komma i ett annat ärende precis innan lunch och så klart mamma måste fråga om hon vill äta.

Utan att tänka på någon annan så värmer man maten till dottern, tar fram bestick och glas samt häller upp vatten i glaset. Allt medan dottern sitter och skvallrar om det senaste som hänt i stan.

Personligen blev jag på lite dåligt humör och kände att jag lika gärna kunde ha suttit på mitt rum och ätit. Jag kanske ska be någon släkting komma och äta min lunch tillsammans med mig någon dag…….

Detta är ett till bevis på att i den familjen tänker man inte på vad andra tycker och man frågar heller inte.

Lunchen för mig är tid på dygnet där man ska få koppla av från jobbet. Då vill man inte höra "privat prat", saker som man inte vet någonting om eller som man inte vill veta.

Förresten är detta min arbetsplats och inte deras hem…..

Han vill lära känna mig mer........................

Men va fan. Kan karln bestämma sig. Det var han som begärde för mycket av mig och därför drog jag mig ur och han verkade ha accepterat det. Nu är han tillbaka.

VAD FAN SKA JAG GÖRA???

Öppna mina mail i morse och blev lite försvånad när jag hade fått mail från post-it killen. Kort och konsist: Hur står det till? Har tänkt på dig.

Vet inte riktigt vad jag ska säga och tycka om det. Trodde jag hade sagt allt som fanns att säga. Han verkar inte kunna släppa taget. Svarade dock med att allt var väl så där. Inget mer.

Vad gör jag om han svarar? Ska jag fortsätta lära känna honom eller ska jag ännu en gång be honom att sluta.

Skrev i sista sms:set till honom att jag önskar att han respekterar mitt val. Sen har jag inte hört något från honom och trodde att han förstod. Mailet visar att han inte gör det.

Vi får väl se vad han vill. Han kanske förklarar sig i nästa mail...........

uttala sig hela tiden och klaga på allt och alla. Det som har hänt har hänt håll käften nu! Vem orkar höra om samma sak hela tiden. Trodde han hade lugnat ner sig men icke sa nicke. Det ska åter tas upp bara för att höras lite och inte bli bortglömt.

Innerst inne vet vi alla vad som hände och varför det hände. Att skylla på någon annan gör inte livet bättre för någon.

Så du ett råd från mig: Håll käften och gå vidare! Det har alla andra gjort.

frågan om. I morse så stod det en idiot vid rödljusen och gjorde ingenting fast det var grönt. Efter att bilarna börjat tuta åt honom så bestämmer han sig för att åka när det slår om till gult så ingen annan bil hann åka. Sen när jag skulle svänga in på parkeringen på jobbet så svänger en bil framför mig från min sida av gatan när jag skulle svänga till vänster. Han svängde fram precis framför nosen på mig.

När jag sedan går på parkeringen på väg till jobbet ser jag en annan idiot göra samma sak vid samma korsning. Den här gången körde den idioten framför en mindre lastbil. Vad folk inte hade fattat var att det för första gången i vinter var halt ute. Vägen var alldeles frostvit och vid kraftig inbromsning så gled jag bara och jag har ändå vinterdäck på.

Tack till alla er idioter i bilar som såg till att jag fick en "underbar" start på denna måndag och vecka...... Om ni inte kan köra bil stanna hemma.......

pratar i telefon. Har gjort så den senaste timmen. Fan heller att det är jobbrelaterat så mycket som det skrattas och skämtas.

Bara för att man råkar ha lite att göra på jobbet betyder inte det att man ska ringa sina vänner och prata bort tiden. Tack och lov att jag får vara ensam resten av veckan, blev för mycket igår med pladdret mil efter mil.

Är på ett sådan humör idag att allting känns förjävligt. Är arg av någon anledning, vet inte riktigt varför. Småsaker får mig att koka. T ex att kollegan hela tiden ska kommentera allt som hänt sedan vi sågs igår. Jag bryr mig inte om vilket tv-program som gick igår kväll och som var värt att se eller vem som köpt hus vart och med vem eller vad hände med någons ex. Skvaller kallar jag det för och HATAR skvaller om mig och andra.

Har många gånger suttit framför Lyxfällan och funderat på hur dumma människor är egentligen. Om man inte har möjlighet att betala räkningarna pga att pengarna helt enkelt inte räcker till varför tar man då ett lån vilket i sig innebär att nästa månad har du ännu mer räkningar att betala.

Sen tar man ytterligare ett lån för att betala räkningar och så tar man ännu ett osv. Till sist sitter man där med fem sms-lån och lönen täcker inte ens till en tredje del av räkningarna.

Vad gör man då? Jo man går och tar en lån till.

Skulle jag upptäcka att pengarna inte kommer att räcka till mina räkningar så skulle jag se över vad det är jag kan vänta med till nästa månad (ringa upp det berörda företaget) och vilka räkningar kan jag helt enkelt ta bort dvs säga upp t ex abonnemang av olika slag eller prenumerationer. Om jag så skulle sitta där utan fast telefon eller tv så skulle jag göra det för att slippa hamna hos kronofogden. Märker jag att jag inte kan betala bilräkningen så skulle jag försöka sälja bilen, den klarar jag mig utan.

I värsta fall skulle jag sälja av grejer hemma t ex tv:n, mina filmer, datorn, kameran, mobilen, vissa möbler osv. Skulle fixa till loppis med allt skräp jag har i källaren. Jag skulle göra allt för att få ordning på min ekonomi.

Tydligen tänker inte alla som jag.

T ex den här månaden har jag väldigt lite pengar att röra mig med pga oväntade utgifter på cirka 3000 kr. Räkningarna är dock betalda och det som kommer att bli drabbat är mitt matkonto men som tur är har jag lite kött på benen så jag kommer nog inte att dö av svält innan den 27 november då lönen kommer.

att varje gång min kollega pratar med någon annan så blir jag som osynlig? Känner direkt att jag har ingenting att säga och därför blir jag sittande där som en fån och blir mer och mer irriterad. Det syns nog på mig att jag inte gillar situationen och kan uppfattas som oartig.

Hon tar sån plats. Så fort hon öppnar munnen så suger hon ut all energi i rummet. Att hon dessutom aldrig kommer till poängen gör saken ännu värre. Tar omvägar för att komma till slutklämmen, allt för att få in så mycket som möjligt av sina erfarenheter och sitt liv med i berättelsen.

Själv tar jag den kortaste vägen möjligt när jag ska berätta något, allt för att slippa prata så mycket och tråka ut människorna som lyssnar på mig.

Se jag tänker mer på andra än mig själv.