Fick igår påhälsning av en speciell ”kyrka” i stan (vill inte hänga ut någon speciellt men tror att dom flesta av er vet vilka jag pratar om). Hade inte tänkt att öppna dörren men tänkte ”Va fan”, ska låta dom prata på och sedan säga rakt ut att jag inte tror på Gud. Det som jag tycker är lite läskigt med dessa människor är att dom verkar ha stenkoll på vart vi finnar bor. Antingen lusläser dom telefonkatalogen eller så går dom trappuppgång för trappuppgång igenom namnen. Hur kan jag veta det? Dom ringde ju inte på hos grannarna som heter Pettersson, Sjögren och Berg……

Varför har dom med sig ett barn när dom ringer på? Är det för att man känna mer sympati för dom eller för att dom då kanske inte riskerar att få sig en utskällning av folk som inte vill bli påtvingade någon religion? Den här ”gubben” hade med sig en ung kille runt 13-14 år som såg mer eller mindre bortkommen ut men som snällt stod och lyssna.

Efter att ha låtit gubben prata på om Gud, tro och livsstil sa jag med en rak och ganska stark röst att jag tror inte på något av det han säger.

Då säger han att jag kanske en dag kommer att behöva söka mig till Gud och tron pga någon livsomvälvande situation och då måste det ju kännas skönt att veta att Gud finns där för mig.

Kläcker då ur mig att den tanken gör mig rädd, rädd över att någon som ingen har sett, hört eller ens kan bevisa existerar kommer att finnas där för mig. Det skulle i min värld betyda att jag börjar höra och se saker som inte finns och det är inte hälsosamt.

Då skrattade han bara om än lite halvdant. Efter att än en gång sagt att jag inte tror på Gud försöker jag så avsluta samtalet men då sticker han en broschyr i min hand med budskapet: Gud finns för dig när du behöver honom.

Tar broschyren, tackar för mig, stänger dörren och går och slänger broschyren i tidningsinsamlingen.