Ärligt talat vadå skrämma folk. Detta påstående kan man hitta på Aftonbladet idag. Enligt forskare så kan du dö inom 5 år om du inte kan känna lukten av apelsin,  rosor och mint. Om man upplevde dessa symtom skulle man omedelbart ringa vården…..

Kan nu se en massa människor gå ut och köpa apelsiner, rosor och After eight för att testa sina luktsinnen i helgen. Vårdcentralerna kommer att bli överbelamrade av samtal från oroliga människor, dom flesta nog lite äldre, som tappat luktsinnet (något som man har en tendens att göra ju äldre man blir, för att inte tala om smaksinnet).

Jag blev också lite orolig då jag kom och tänka på att jag i somras inte kände av lukten av rosor tills jag upptäckte att just den sortens rosor inte luktar speciellt rosigt så jag kan nog pusta ut. Känner än så länge av apelsin och mint så jag har nog fler än fem år kvar att leva.

Men herregud, vem kom på idén att forska om just dessa lukter. Vad händer om jag inte känner kaffelukt, bulldoft, kogödsel bara för att nämna några!

Ibland undrar jag fler har det som jag har, känner som gör eller över lag är som jag. Tror egentligen inte det då det i så fall vore en deprimerande tanke.

Jag har insett att livet inte blir bättre än så här. Eftersom det varit så här i så många år nu lär det inte bli bättre, finns inte tid för vissa ändringar (nej jag är inte 100 år gammal men tiden börjar vara förbi för vissa saker…).

När jag var yngre hade jag vissa idéer om hur jag ville att mitt liv skulle se ut när jag blev vuxen. Hittills har nästan inget av det hänt och mycket får jag skylla mig själv för.

Det blev aldrig att man hittade drömmannen och skaffade familj, hus, hund osv. Det blev aldrig att man fick ställa sig framför prästen och lova evig trohet till mannen man älskar.

Istället är en egen familj någonting jag inte ens tänker på särskilt ofta. Barn är inget jag längtar efter. Att ställa mig framför en präst är nog det sista jag skulle göra även om jag hade någon att dela mitt liv med. Tror inte på äktenskapet och att stå i en kyrka med en präst som mal på om hur man ska leva och dö inför Gud gör att nackhåret reser sig. Gud finns inte så varför då stå i en byggnad som är tillägnad en fiktiv karaktär? (Det där med Gud ska vi återkomma till vid ett senare tillfälle).

Jag tror att om jag en morgon inte skulle vakna så skulle ingen egentligen sakna mig förutom kanske min familj. Men över lag skulle dom flesta bara rycka på axlarna och gå vidare med sina liv. Förmodligen skulle jag göra det samma när det gäller många. Inget jag egentligen spiller några tårar över men tänker ibland på det och det gör ju inte att man känner sig mer positiv till allt.

Har gjort så många misstag under mitt liv, misstag som förmodligen kostat mig lycka och kärlek. Misstag som jag tyvärr inte kan ta tillbaka eller göra ogjorda. Har såret en del utan att jag egentligen hade tänkt göra det men inser att mina handlingar inte alltid har varit snälla eller så värst genomtänkta heller.

För att få mig själv att tänka lite positivt på allt så försöker jag intala mig själv att: Det är inte dom det är fel på utan mig. Jag är speciell medan alla andra är normala, därför fungerar vi inte i tillsammans.

Jag är xx år gammal och har noll erfarenhet vad gäller det mesta förutom arbetslivet. Känner vissa dagar för att bara försvinna någonstans utan att tala om för någon vart jag tagit vägen. Andra dagar vill jag ha sällskap och nästan känner hur min kropp och hjärna behöver stimulans i form av intellektuella samtal med förnuftiga människor. Dessa dagar kommer dock mer sällan nu för tiden då jag insett att förnuftiga människor finns det inte gott om.

Är en person som starkt hatar allt som gäller dela med sig av sig själv på olika sociala medier. Förstår inte att människa är så iq-befriad att hon/han/hen måste vara inloggad på någon av alla dessa sidor 24 timmar om dygnet för att riskera bli bortglömda av andra. Problemet är att oavsett om du har 500 eller 5 vänner på Facebook så lovar jag att dessa vänner inte skulle bry sig om att höra av sig till dig dagligen om dom inte blev påminda om dig genom förmodligen en massa idiotiska inlägg och uppdateringar.

Måste erkänna att även jag har Facebook MEN varje gång jag loggar in blir jag så frustrerad och förbannad över vad folk skriver. 99 % av inläggen är desperata försök att få uppmärksamhet då dessa består i att man går hemifrån på morgonen, sitter på bussen, har precis vaknat, äter lunch, sitter framför tv:n osv.

Detta är gott folk sådant som ALLA gör mer eller mindre varje dag och därför inget unikt och värt att dela med sig av. Är förvånad att man inte får veta när någon går på toaletten och skiter.

Många gånger tror jag att människor inte skulle bli så uppjagade om ingen påtalade vissa saker. Ibland tror jag det sitter människor som inte har något annat att göra än granska allt för att hitta något att klaga på.

T ex var det någon som kom på tidigare att böckerna om familjen Hedenhös inte fick finnas på bibliotek pga rasism. Nu är det Pippi som inte får visas pga rasistiska inslag.

Nu tror inte jag att Astrid Lindgren var rasist och jag tror inte hon skapat sina historier med tanke att provocera. Hon skrev sagor, för barn och inte vuxna som måste kritisera allt.

Är inte rasist men visst tycker en hel del om hur politikerna sköter invandrarfrågan. Anser att familjen Hedenhös ska få träffa vem dom vill och så även Pippi. Till alla er som anser att saker och ting måste ändras för att ”inte kränka någon” tänk efter lite. Om ni inte hade talat högt om det så skulle ingen har reagerat på det eftersom ingen tycker som ni egentligen!

Visst det kanske kan anses provocerande med vissa uttryck som finns i dessa böcker men tänk då på att böckerna skrevs för x-antal år sedan, en annan tid. Om man nu ska börja granska så kanske ni moraltanter kan ta och ändra lite i Utvandrarna, tror det finns en del saker där som inte är ”så rätt i tiden”.

Detta är en fråga jag ställer mig nästan dagligen. Varför undrar nog många (så även jag vid tillfällen) och det pga att jag nästan dagligen får små inblickar i vad som driver män.

Hittills har dock inte varit några positiva saker. Tydligen tänker männen en hel del med sin, ja låt oss kalla den för petterniklas. Att man dessutom är lite oförskämda och inte alls skäms över att fråga rätt personliga frågor angående just hans petterniklas och vad man kan göra med den verkar inte heller vara något större problem för män. Tror visserligen inte att alla män på denna planet går runt och låter petterniklas göra alla besluten men tillräckligt många för att jag ska börja känna mig obekväm med det faktum att jag faktiskt är intresserad av just männen.

Att det tar längre tid för män att bli vuxna är ju inget nytt. Detta har jag också fått erfara den här veckan. Att bete sig om fjortisar och lämna anonyma lappar med sarkastiska meddelande verkar vara något dessa fjortisar tycker är kul.

Personligen blir jag lite rädd och tar illa vid mig när jag får dessa lappar. Jag kan ju inte veta vem som lämnat den och vad han vill med den. Hur vet jag nu att det är en han? Är 99,99 % säker på att det är en han pga bakgrunden till denna lapp.

Om man nu ska lämna en informativ lapp lämnar man ett namn så att jag har en chans att leta reda på personen i fråga och få reda på vad han egentligen ville med lappen. Men feghet är också något som många män har som egenskap. Det är skitkul att jävlas, helst inför sina kompisar som jag misstänker att detta stolpskott gjort. Men att ta ansvar för sin handling och det faktum att man kanske har sårat någon verkar inte vara en egenskap som män har.

Nu drar jag alla över en och samma kam men det gör jag bara för att jag inte har träffat på någon som bevisar att jag har fel.