Undrar om det krävs att man blir allvarligt sjuk eller är med om något annat livsomvälvande innan man tar sig i kragen och gör något åt sin situation.

Att jag inte kan "växa" upp så pass att jag inser att jag endast kan skylla mig själv och ingen annan. Att det bara är jag som kan göra något åt det hela. Varför har jag förstått det men gör ändå inget åt det. Vad fan är det för fel på mig? Är en fegis, där har ni svaret. Vågar inte göra några större förändringar för då tappar jag kontrollen över min ensamhet och mitt patetiska liv. Gud bevare om jag gör något som gör mig lycklig.

Ett problem är nog att jag inte kan med säkerhet säga att jag kommer att bli lycklig om jag gör vissa val. När inga garantier finns varför chansa. Livet kan ju bli värre. Killen man är intresserad av kanske är en våldsam kvinnohatare eller ännu värre. Du skulle jag sitta här och önska att jag aldrig träffat karln.

Nä tar inte chansen för att jag är en fegis.

Ibland känner jag att livet rinner mellan mina fingrar och att jag inte åstadkommit någonting. Ska jag vara ärlig så har jag inte gjort det heller. Under mina snart 40 åren (ok ett par år till) så jag har inte gjort någonting som jag anser mig själv vara stolt över. Jag efterlämnar ingenting till denna värld värt att lämna. Ingen kommer att sakna mig nämnvärt den dagen jag somnar för gott. Ingen kommer att säga: Hon är saknad. Ingen saknar mig när jag är i livet och ingen saknar mig när jag är död. Bara att inse det.

Det gör mig ledsen, vetskapen om detta.  Det är tyvärr inte så mycket jag kan göra åt saken. Det är som det är. Jag är den jag är. Ingen speciell, ingen som någon kommer att sakna.  Ingen som gjort sig något märke på denna jord.