Blir så jävla förbannad över hur vissa tänker. Att man får hjälp från andra utan att tacka för det utan tar det för givet att hjälper kommer när man ropar.

Detta gäller mitt bror. Bara att säga i förbifarten att det är lite kärvt just nu kommer pappa springandes till hjälp. Får han något tack för det….Skulle inte tro det. Istället tackar man andra släktingar på flickvännens sida för allt dem gjort vilket i min värld inte har varit en hälften av det som mina föräldrar har gjort.

Men så klart hennes släkt är viktigare, hon är ju en självisk kossa som under sin uppväxt förmodligen fått allt hon pekat på. Tyvärr har detta skapat ett litet monster nu i vuxen ålder. Hon vet ju att om dem inte har råd så kommer ju ”svärföräldrarna” till undsättning.

Synd att hon inte hittat sig en rikare pojkvän…. Men som sagt svärföräldrarna säger ju aldrig nej till sin son.

Har aldrig egentligen brytt mig att mina föräldrar hjälper min bror men nu börjar jag tröttna. Mina föräldrar kommer inte att finnas för alltid. Jag tänker på framtiden och att det nu är dags för min kära bror att lära sig ta hand om sig själv utan hjälp för hjälpen kommer inte alltid att finnas där.

Jag lovar att den dagen mina föräldrar inte finns längre så kommer dem att ge alla pengarna till min bror medan jag får dem materiella tingen. Visst ok för mig men pengarna löser inte problemen….dem skapar nya. För vad gör man när man har fått pengar…jo man handlar upp dem så klart. Min brors filosofi.