Fick lite kommentarer på mitt förra inlägg och kan bara säga: Skit på er.

Diagnosen från dem flesta var att jag hade social fobi eftersom jag inte kan se mig själv i en relation.. Trodde social fobi var att man inte kan umgås med andra och inte vill gå ut pga risken att stöta på en annan människa. Det har väl för fan inget att göra med att man är singel........

Tycker synd om dem som verkligen lider av social fobi men jag är inte en av dem. Umgås med folk men på mina villkor.

Det var ett tag sen jag skrev på bloggen. Har helt enkelt inte haft ork eller lust. Förkylning, infektion och annat har kommit i vägen. Sen har jag nog helt tappat lusten att skriva av mig….

Det hjälper ju i alla fall inte.

Har under min sjukdomstid haft tid att reflektera över mitt liv. Har äntligen kommit på varför jag har svårt att hitta kärleken? Älskar inte mig själv då kan jag inte förvänta att någon annan gör det heller. Så länge jag känner så här finns det ingen chans att jag ger någon chansen att komma nära. Jag är nu 35 år gammal och fortfarande singel. Men jag kan inte för min värld se mig själv med någon …man eller kvinna (om nu någon kanske trodde problemet låg där….).

Känner mig äcklad vid tanken att behöva vara nära en man…. Känner mig spyfärdig varje gång jag ser en…… Är det något fel på mig? Är jag ensam om att känna så här?

Ska man inte vid denna ålder vara mogen nog att starta upp en seriös relation? Börja ett nytt liv tillsammans med någon? Bara den tanken får mitt nackhår att resa sig. Inte fan vill jag att någon kommer in i mitt liv och förstör…. Hör ni hur fel det låter?

Vissa dagar hatar jag män mer än andra. Skulle vissa dagar kunna bunta ihop dem allihop och…. Problemet är att det aldrig kommer dagar då jag känner mig för att slänga mig i famnen på vem som helst och öppna mig själv.

Jösses…..I´m mest upp.