Livet har ingen mening. Finns ingen mening med att finnas. En dag finns ingen av oss längre och den dagen kommer att vara den lyckligaste i mitt liv. Tills dess är livet ett helsike (vill inte svära allt för mycket men tro mig helsike var ett snällare variant av ordet jag egentligen ville skriva).

Nåja,,,, små glädjeämnen finns också förstås som t ex att om två dagar har jag SEMESTER.........

Man tror att nu ska det äntligen hända något och att det går framåt. Dagarna går och ingenting händer. Varför bygger man upp sådana förväntningar baserat på så lite. Det behövs inte mycket att hoppet ska börja leva och man lägger upp en plan för hela livet. Inget bli som man tänkt sig i alla fall. Varför lär man sig inte av sina misstag? Hur dum är människan egentligen? Ett under att vi fortfarande frodas på denna planet fast när man tänker efter så är dem flesta av människorna på denna värld mer släkt med djuren än med homosapiens.

Försöker att inte tänka allt för långt fram i tiden eftersom jag insett att det inte går att göra det. För att behålla lite av friden i mig så har jag försökt att ta en dag i taget och bara vara. Men det går tyvärr inte så bra då min hjärna och mitt hjärta inte pratar samma språk.

Min hjärna har inte kunnat kommunicera med mitt hjärta på år och dem verkar vara bittra fienden. Så vad ska man göra? Kan inte leva utan någon av dem…tyvärr. Hade annars tagit hjärnan och slängt den på soptippen då den är totalt värdelös. Den tänker för mycket och många gånger kör han (det måste vara en han även om jag är en hon, men allt som inte fungerar är en han) över alla känslor och infall. Önskar att det jag känner i hjärtat kunde kännas lite mer så hjärnan inte hade mycket att säga till om……..

Vet ju inte detta eftersom jag ännu inte hittat lyckan. Vart är den och hur hittar man dit? Allt kan ju inte hänga ihop med att hitta en man och dela sitt liv med eftersom många väljer att leva ensamma och ändå vara lyckliga. Så hur gör man?

Under mina 34 år på denna jord har jag inte haft en enda lycklig dag...... behöver en, bara en, begär inget mer, bara en dag.....

nu gäller det bara att lära sig leva med det.

Jag är den jag är, kan inte ändra mig bara för att andra ska bli nöjda. Jag kommer alltid vara den tillbakadragna tjejen som inte säger något utan mer observerar.

Med tanke på rådande omständigheter i min familj så är jag glad över att jag är singel och inte har några barn.

Så länge jag sköter mitt jobb, mina räkningar och lever ett skötsamt liv får mina föräldrar ett andrum med mig. Dem slipper fundera hur jag kommer att klara mig för jag kommer att klara mig galant. Om dem sen är oroliga över att jag lever ett ensamt liv så kan jag lugna dem med att säga att jag trivs så pass mycket att jag bestämt mig för att leva som singel och barnlös (i alla fall så länge dem lever).

Mina föräldrar har just mer att tänka på än dem önskar så jag ska göra så lite som möjligt för att ge dem mer huvudbry.

Det var nog lika bra. Sov ungefär 4 timmar i natt så jag behöver min skönhetssömn i natt. Behöver då inte ha en massa tankar snurrandes i huvudet.

Killen verkade inte vara så värst intresserad av mig i alla fall...... Men vem bryr sig egentligen. Nattinatt för ikväll.

Med tanke på att jag blev erbjuden sex igår kväll så kan man ju inte annat än undra vad denna kväll har att erbjuda. Just nu är jag så uttråkad att jag förmodligen skulle tacka ja till det mesta. Vad gör folk om kvällarna för att få tiden att gå? Själv har jag så dålig fantasi att jag inte kommer på vad man kan göra.

Är lite tråkig på det sättet...och på flera andra sätt också för den delen.

Fick igår kväll en invit om att ha ni vet det där som alla gör men som ingen vill tala om…. Skulle få göra precis vad jag ville med honom. Han skulle lägga sig ner och sen var det bara att göra det som jag kände för.

Min första tanke var: Usch.

Hade därefter lite svårt att få den bilden ur huvudet. Vid närmare eftertanke så kanske det inte hade varit så dumt. Men föredrar nog att det är omvänt så ska kanske ge honom det förslaget ikväll och se hur han reagerar. Han verkar inte ha några problem med att få mig att rodna i alla fall denna post-it kille.

Många skulle nog sagt att jag var en idiot som tackade nej men har ju aldrig mött killen, vet inte ens hur han ser ut (inte för att det har någon betydelse). Vi får väl se om detta leder till något och återkommer i så fall i frågan……