Jag tänker alldeles för mycket på vad andra ska tycka och tänka om mina val och därför gör jag inga val alls. Det finns så mycket jag skulle vilja göra men då jag vet att folk skulle tycka någonting om detta så skiter jag att göra det. Den som jag tänker mest på i det här läget är min pappa. Han tycker allt är fånigt och man ska helst leva som man gjorde på 50-talet. Alls ska helst också vara som det var när han var liten.

Honom kan man inte berätta något för då han antingen tycker det är löjligt och om man skulle behöva tala om lite dåliga nyheter förlorar han nattsömnen i flera veckor. Tro mig har varit om det, inte att jag berättat något dåligt men andra i familjen.

Ingen av oss vill berätta dåliga nyheter för honom så vi ber vår mamma berätta istället. För till mamma kan man säga det mesta och hon tycker ingenting är fånigt och hon skojar inte bort det.

Jag är feg, det är det som är problemet. Jag är rädd för vad min pappa skulle säga om jag t ex sa att nu ska jag åka på en solsemester själv. Han skulle säga: Det ska du inte alls det, var inte fånig. Inga kan du åka själv det fattar du väl.

Hur kul är det sen att göra något när inte ens egen far anser att man kan göra det? Min pappa ser mig som en 5 åring som behöver hjälp med allt. Om jag skulle åka utomlands så tycker han att någon av dem ska följa med för jag kan ju för fan inte åka själv. Jag är bara 35 år och anses i många kulturer som vuxen men inte i min pappas kultur.

Jag vill så mycket med mitt liv men jag vågar inte och det gör mig så otroligt ledsen och deprimerad. Jag har kastat bort mitt liv pga en människa. Hur i helvete kan det har blivit så? Jag trodde föräldrarna skulle se till att deras barn fick det bra i livet och stöttar dem genom vått och torrt men inte i min familj. Min bror har lyckats ta sig loss på sätt och vis men inte jag och jag håller på att sjunker…… jag drunknar.