Är det normalt att få dåligt samvete om man inte tränar alla dagar? Kan nämligen sätta mig i soffan på kvällen och först säga till mig själv att jag kan hoppa över träningen idag då jag tränat tre dagar i rad redan. Efter ett tag börjar samvetet göra sig hörd och en gnagande liten röst säger saker som: Istället för att sitta i soffan och slappa så skulle du faktiskt kunna ställa dig upp och träna.

Hur får man denna röst att hålla käften? Hur får man samvetet att bli mindre påträngande? Varför får jag inte vila en kväll framföra tv:n och bara vara? Finns det något botemedel mot dåligt samvete?  

Tyvärr gjorde jag aldrig upp några mål med min viktnedgång när jag en dag började med det för lite över tre år sedan. Skulle kanske ha gjort det men någonstans där i början av ”mitt nya liv” försvann det. Hade inte ens några små mål utan körde på som en ångvält och nu visar vågen på -51 kg.

Det har inte varit lätt om någon tror det. Det har varit mycket svett, en och annan tår men mest av allt en massa jävla anamma. Timmar efter timmar av svett och träning. Många kvällar/nätter av hunger i början men nu har man så gått ner alla dessa kilon och klädstorleken har gått från stl 56 till 40/42.

MEN hur får man hjärnan att hänga med. Tyvärr ser jag mig fortfarande som den jag var innan allt detta. Visst står jag framför en spegel så ser jag skillnaden, är inte blind. Men så fort jag måste föreställa mig själv så ser jag tyvärr bara mitt gamla jag.

Problemet är att jag inte har någon att prata med om min resa. Ingen att ventilera mig så jag har inte fått bearbeta allt.

Vet att många tror att ”bara man går ner i vikt så löser sig allt till det bättre”. Men tyvärr stämmer inte detta. Ingenting har löst sig för mig. Är fortfarande samma blyga, tysta nästan sjukligt osociala tjej jag tidigare var.

Nu vet jag inte vart min resa ska ta vägen eller när den ska sluta. Vet inte när jag ska sluta? Men vet heller inte om jag fortfarande orkar kämpa så hårt jag gjort dom senaste åren. …. Känner mig bara så otroligt trött och utmattad.