Jag har alltid trott att man efter att man gjort misstag och förlorat något att man lärt sig en läxa och försöker undvika samma misstag. Tydligen gäller inte denna regel för alla. Efter att ha gjort samma misstag åtminstone två gånger (vad vi vet) så verkar hen inte ha lärt sig sin läxa. Att hen gång på gång utsätter sig själv, sina barn och sina föräldrar för detta får mig att börja tvivla på att det någonsin kommer att bli bra igen.

Det enda ordet jag kan komma på om hen just nu är FEGIS. En fegis som inte vågar inse sina problem. En fegis som inte vågar berätta om sina problem. En fegis som inte vågar söka hjälp för sina problem. Jag trodde jag var den barnsliga av oss men om sanningen ska fram så har hen aldrig vuxit upp och börjat ta ansvar för sina handlingar.

Vill inget illa innerstinne men en del av mig önskar att hen förlorar allt av värde för hen för att sedan kanske, men bara kanske försöka bygga upp förtroendet som åtminstone jag tappat för länge länge sedan.

Har nu kommit till en punkt att jag inte längre bryr mig. Gör vad fan du vill, förstör ditt liv, låt dina barn växa upp med en idiot till förälder jag bryr mig inte längre.

Den mest idiotiska beskrivningen på vad en kille söker måste ju vara: Någon med ett behagligt yttre.

Vad fan betyder det? Förmodligen ville han inte skriva att han sökte någon som var snygg för då anses han som en ytlig person.

Hur i helvete ska man veta om man har ett behagligt yttre? Bara en reflektering….