Blev så j-vla besviken i morse när jag öppnade ögonen och kom ihåg att det var torsdag morgon. Hade så önskat att det var fredag och att det snart var helg men nej då man måste stå ut två dagar till innan den lyxen. Jag behöver semester nu. Har inte haft ledigt från jobbet sedan förra sommaren och har snart ingen ork att ta mig upp ur sängen på mornarna. Är trött på jobbet och allt vad det innebär (arbetsuppgifter och ”arbetskamrater”). Känner att den nya människan jag jobbar med inte har något gemensamt med mig, vare sig intressen, ålder eller tanke sätt. Varje morgon jag ser att hen kommer till jobbet går luften ur mig och jag blir på dåligt humör. Varje gång hen går hem före mig blir jag lite piggare. Jobbar ”hårt” om dagarna för att slippa prata och det gör väl att jag anses vara lite osocial men vet ju för fan inte vad jag ska säga till människan. . . . . . .

Jag behöver semester, måste få vila upp mig och ta en funderare över livet och vad jag måste göra för att få någon ändring på tillvaron.

Läste om Sjuans nya säsong av Bachelor. Förstår inte hur man kan söka sig till ett dejtingprogram i tv. Att man är villig att visa alla sina dåliga sidor för hela befolkningen och hela världen för den delen. Tror inte att förhållande kommer att hålla när man vet om att den man till sist valt eller blivit vald av har hånglat med 20 andra och förmodligen velat göra mer med och i vissa fall även gjort det.

Att man sedan har en hel drös med avvisade tjejer/killar som har mindre snälla saker att säga om dig och inte är rädda för att säga det högt gör ju inte saken bättre.

Tror att alla dessa program tar fram människor som vill synas och tror på en ny karriär inom tv och tror inte så många egentligen är där för att ”hitta sitt livs stora kärlek”. Skapa intriger och osämja är vad folk verkar bäst på. Att man sen får hångla loss med en snygging gör väl saken inte sämre.

Dessutom varför måste den sökande alltid se ut som en supermodell och varför är alla som söker alltid så snygga och perfekta? Ingen lätt överviktig som tänkt tanken att söka eller har dessa personer blivit bortgallrade redan vid bildstadiet? Förmodligen. För vem vill se mindre attraktiva människor söka kärleken? Dessutom vill väl inte överviktiga, handikappade, utländska och andra ”avvikande människor” hitta kärleken? Inte konstigt att mobbningen blir värre och värre, utanförskapen större när tv gör saken värre.

Vill se en överviktig bachelor/bachelorette nästa gång? Hon/han vill också hitta kärleken. Skulle nog kunna ställa upp på att vara det bachelorette bara för att kunna avvisa alla som beskriver sig själv som ”snygga”, ”kaxiga”, ”sexiga”, ”svärmorsdrömmar” och ”egocentriska”. Sällan dessa människor har sina ben stadigt på marken utan då har utseende gått rakt upp i egot.   

Funderar på att skaffa mig dubbelt medborgarskap men av någon anledning så är det otroligt svårt. Inte praktiskt, det är bara att skicka in ansökan utan mer mentalt/psykiskt. Vet egentligen inte varför. Det är ju inte så att jag förlorar något, som mitt gamla medborgarskap. Jag lägger ju bara till ett till vilket gör att jag enklare kan skaffa pass och ev rösta i detta land om jag känner för det, vilket jag inte gör bara så ni vet….

Men det tar emot att skriva på ansökan. Det känns som om jag sviker någon om jag gör det. Det känns som att jag sviker ”mitt land” men det gör jag ju INTE…. Har i nästan 40 år varit medborgare i ett annat land än den jag bor i och det är en del av mig. Känner mig inte svensk utan någonting helt annat ända ut i fingerspetsarna, varje cell, por och fiber av mig. Om jag skaffar mig dubbel medborgarskap måste jag kalla mig för halvsvensk då?

Måste nog fundera ett tag till på hur jag ska göra och vad/hur/varför jag känner inför detta…

Ibland hör man talas om människor som kallas för eller kallar sig själv för isdrottningar pga att dom aldrig visar några känslor eller aldrig känner något för någon annan.

Börjar tro att jag är åtminstone hälften isdrottning. Har inga känslor. Känner ingenting i perioder, långa perioder och för det mesta. Visst skrattar jag när någon säger något kul eller något kul händer men 98 % av tiden har jag inga känslor. Om nu inte apati klassas som en känsla och det gör den väl egentligen.

Är faktiskt lite rädd för mig själv i detta avseende. Jag kan inte visa känslor och är rätt säker på att jag inte heller känner så mycket för andra människor. Älska någon har jag aldrig gjort och kan inte säga att jag heller älskar någon i min familj t ex. Inte ens barnen i familj. Tycker om dom mycket men känner inte att jag älskar dom, vet nog inte ens hur det känns att älska någon. Men är rätt säker på att jag aldrig älskat någon och att jag inte heller kommer att kunna göra det i framtiden heller.

Mycket hänger nog ihop med att jag inte gillar/älskar mig själv. Man kan inte älska någon annan innan man älskar sig själv sägs det ju och måste tyvärr säga att det stämmer.

Men jag är less på att inte känna något. Men är nog också rätt glad över det för jag är rädd för allt jag skulle känna om jag lät mig göra det. Tror att jag håller alla känslor borta för att inte riskera hamna på golvet som en bölande klump. Bättre att inte känna något än att känna för mycket…….

 Idag en helt vanlig fredag, vaknade jag ung och kommer att lägga mig gammal. Idag är dagen då jag en 39 åring blev gammal på 10 min. Fick nämligen mina glasögon idag. Nu måste jag lära mig leva med min nya bästis, hur nu det ska gå till. Har varit singel länge utan att behöva ta hänsyn till någon men f rom idag kan jag inte gå någonstans utan bågen. Hur lär man sig att leva med denna sak på näsan dygnets vakna timmar?

Har nu haft glasögonen i en timme och har redan ont i huvudet… Förstår att det är normalt, ögonen måste få vänja sig men om det är så här man har det när man får glasögon så förstår jag varför många hatar dom.

Jag måste dock säga att jag ser rätt snygg ut i dom och ev lite mer ”sexig” men det återstår att se om någon annan tycker det. Har inte visat mig bland folk med dom ännu och det lär nog dröja ett tag till. Tack och lov att det är helg snart. Två dagars vänjningsperiod instängd i lägenheten är nog det jag behöver nu.

Det finns vissa specifika tillfällen i livet då man känner sig gammal. Hittills har dessa tillfällen för mig varit ganska få. Tyvärr hade jag ett sådant idag. Men får väl skylla mig själv lite grann….

Det var fem år sedan jag sist var på en synundersökning. Då såg allt helt ok ut och var inte i behov av några glasögon. Sådan tur hade jag tyvärr inte idag. Bara att bita i det sura äpplet och inse att mina ögon är äldre än vad jag känner mig psykiskt. Tydligen enligt optikern så börjar mina ögon närma sig 40 år och det är dags att avlasta dom med ett par glasögon.

Visst jag skulle ha kunnat välja att bara ha ett par glasögon när jag sitter framför datorn eller läser men fick ett infall att skaffa så kallade ”smarta glasögon” dvs glasögon jag kan ha på mig hela tiden utan att behöva fundera på om jag sitter framför en skärm eller läser en bok…….

Så nu gäller det att njuta av kommande två veckorna glasögonfritt för sen är den tiden över.

Att man ska stå där i butiken och välja ett par bågar som ser ok ut är inte heller det lättaste. Allt ser ju hemskt ut oavsett vad man tar på sig. Det enda jag egentligen visste innan var att jag vill ha ett par svarta bågar som passar till allt och jag behöver inte matcha med något. Till sist fastnade jag faktiskt för ett par just svarta rätt diskreta bågar, inget som sticker ut förutom det faktum att dom aldrig tidigare suttit där vilket är ganska avslöjande i sig om man nu vill vara diskret.

I morgon måste jag ringa till veterinären och den här gången har jag en klump i halsen. Hur vet man vad som är fel på djuren när dom inte kan tala om det men att man ändå vet att något är fel. Att hen sitter och skakar av smärta, är orolig och ängslig gör ju att man mår lika dåligt själv. Att man sen inte kan veta när dessa attacker kommer gör att man ständigt lever med en klump i halsen. Sitter nästan fastklistrad till mobilen om dagarna och bara väntar på samtalet om att hen är värre och då gäller det att ringa till veterinären akut..... Kan inte slappna av på kvällarna när jag ska sova utan sitter och väntar på att telefonen ev ska ringa. Hjärnan går på högvarv med tankar på vad det kan vara som är fel och inga av dessa tankar är något positivt.

Hen hade en si så där dag idag vilket förmodligen innebär att morgondagen kommer att vara sämre.

Har tappat kärleken till jobbet, jobbarglädjen. Vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka den då jag fortfarande gillar jobbet men känner mig bara så trött på det. Skulle inte kunna tänka mig byta jobb men det måste till något för att jag ska börja trivas igen.

Mycket i problemen bottnar i nya arbetskamrater som jag tyvärr känner att jag inte har någonting gemensamt med. Kan inte prata med dom utan hänger bara med i samtalen genom att skratta vid lämpligt tillfällen men tillför ingenting själv. Orkar inte ens ta upp samtalsämnen då jag känner att ingen ändå kommer att förstå mina synpunkter då vi har så vitt skilda intressen. Är personligen inte intresserad av vad barnen har gjort då jag inte har några barn eller hur mycket man tränar osv. Dom flesta på arbetsplatsen verkar vara av SVT-typen ni vet dom som gillar svenska deckare, svenska dramaserier, dokumentärer om gamla gubbar som lever med sina hästar osv. INGET av detta är något jag är värst intresserad av. Själv sitter jag och tittar på The big bang theory, actionfilmer osv. Lyssnar inte på Lena Philipsson, Benny Andersson, Orup.

Jag vill inte veta något om senaste recepten man provat med linser, bönor osv. Är inte intresserad av att veta vad kan man göra med linser.

Känner att jag saknar en ventilationsperson, någon att kunna prata om allt och inget. Hade det tidigare men denna person har nu ersätts av en kärring (förlåt men hon är det i mina ögon och då inte avseende ålder utan intresse, personlighet, egenskaper). Vi har absolut ingenting gemensamt och känner att jag vill berätta så lite om mig själv som möjligt och att jag INTE vill att hon ska veta för mycket. Än så länge har jag nog lyckats. Berättar ingenting om vad jag gör om dagarna, vem jag gör det med och hur. Ingenting och ska försöka hålla det så, vill inte att hon ska veta av någon anledning. Litar väl helt enkelt inte på att hon kan hålla tyst om saker och ting. Hon verkar vara en som pratar bredvid mun.