Läste en artikel om en tjej som gått ner 88 kg och blev imponerad av rubriken. Blev mindre imponerad när jag sedan läser att hon gjort en magoperation. Enligt artikeln var tjejen nöjd och stolt över resan hon gjort och att hon äntligen lyckats gå ner i vikt efter år av olika dieter osv.

Hur kan man vara nöjd med att rent medicinskt inte kunna äta mycket då magsäcken är liten som ett ägg? Då är det ju inte du själv som gjort ändringen utan det faktum att du fortsatta kan moffa i dig allt du ser men att kroppen säger ifrån.

Du har inte gjort ett skit förutom uthärdat smärtan efter operationen. Du har inte bestämt dig för att sluta äta. Du har ingen rätt att vara stolt över din resa för har du inte påbörjat med att tänka rätt, äta rätt och röra dig mer. Din resa har börjat med att en läkare tagit bort din förmåga att äta för mycket vilket i sin tur gör att du ”svälter” din kropp till att gå ner i vikt. Du har inte lärt dig ett skit….. Du har varit lat och tagen den ”enkla” vägen.

INNAN någon nu hakar upp sig på att det inte alls är den enkla vägen så vet jag det MEN dessa människor har inte haft ork att ställa sig på en träningsmaskin 5-6 gånger i veckan och tränat en timmen åt gången, sluta äta sött och äta mindre portioner.

Jag har tagit den LÅNGA vägen med svett, tårar och smärta i tre år för att komma dit jag kommit och JAG har gjort det utan hjälp från vården…………………..

Kan sitta på fikat på jobbet och känna hela tiden som att allt man pratar om är så j-vla ointressant. Varför känner jag inte intresse för samtalsämnen som tas upp? Är det något fel på mig?

Saker den här veckan jag inte tyckt varit intressanta att prata om vid fikabordet:

Teckenspråk

Kosttillskott

Nytt kvarg

Tv-programmet Halv åtta hos mig

Frisörtid

Bränder på flyktingboende

Dåliga arbetsförhållanden för byggarbetare

Eksem/utslag

Vilka hus som är till salu vart och huspriser

Vem är släkt med vem

Jag har insett att det är fel på mig, kan inte/orkar inte visa intresse. Men vad är det som är fel, specifikt har jag ingen aning om. Kanske är jag bara som person inte intresserad av just dessa samtalsämnen, kanske är jag deprimerad (i alla fall milt är jag 100 % säker på att jag är), kanske är människorna jag tvingas umgås med på jobbet alldeles för olika mig och vi helt enkelt saknar personkemi. Ibland tittar dom på mig som om jag är något katten dragit in och vid dessa tillfällen känner jag att jag drar mig längre bort från dom för jag anser det oförskämt och nedvärderande. Jag kanske helt enkelt måste inse att felet ligger hos mig, har inga intressen i livet, är helt ointresserad av människors liv.

Det är nog där problemet ligger. Jag bryr mig allt för lite om andra. Vill inte veta allt om alla. Har knappt ork att veta allt om mig själv så varför ska jag orka bry mig om andra också??

Har ingenting emot bögar (eller lesbiska människor heller för den delen) men att av de få män som jobbar på min arbetsplats är en konstaterad bög och en fortfarande på väg ut så gynnar inte detta mitt kärleksliv….. Måste se egoistiskt på detta och säga att VARFÖR? Visserligen är homosexuella människor generellt snällare människor än heterosexuella men som sagt dessa män gynnar inte mitt kärleksliv.

Bara för skojsskull tänkte jag ta reda på min vilopuls så satt på jobbet efter 10 min och räknade pulsen. Fick den till 58 slag/min. Blev då intresserad av att se vad en normal vilopuls för en kvinna är och tydligen låg den då mellan 45-75 slag/min.

Om man var vältränad kvinna låg den på 60 slag/min. Jaha då var man alltså vältränad då? Med tanke på hur jag ser ut så kunde jag inte tro detta men pulsen ljuger väl inte??? Nu har all träning på crosstrainer gett effekt i formen av en vältränad puls…….. Tillåt mig själv skratta åt detta faktum.

När min gamla klocka stannade (dock pga att batteriet tog slut..) så bestämde jag mig för att investera i en ny klocka istället för att byta batteri. Visst hade det varit mer ekonomiskt att betala 80 kr för ett batteribyte men ibland ska man unna sig själv. Började leta efter en klocka och efter ett par dagars sökande hittade jag en som jag ville ha. Hade tänkt spendera en ordentlig summa för att få en fin klocka, en som jag skulle kunna ha i många år. Den jag hittade kostade 298 kr. Allt fint behöver inte alltid vara dyrt visar det sig. Nu sitter klockan på armen och är så här långt nöjd. Det enda problemet var att korta ner armbandet då den var för tok för stor för mina fjuttiga handleder.

Efter att ha försökt med nål, en stiftpenna och våld fick jag slutligen bort piggarna som håller fast länkarna tack vara en tjockare nål avsedd för anslagstavlor och hammare. Men detta efter att stiftpennan med kraft skrapat bort si så där 3 cm hud från pekfingret och nålen åkt in halvvägs i tummen. Var nära att skita i allt och skicka tillbaka klockan men hammaren gjorde susen. Vet inte om man ska behöva använda hammare i sådana här lägen men det fungerade ju…… Så nu sitter min 300 kr klocka som smäck på handleden….

F rom idag 2016-05-03 kl 11:45 stänger jag av mina känslor. Känner ingenting, bryr mig inte längre. Detta för att jag ska orka ta mig igenom livet någorlunda vettig och någorlunda sund.

Orsakerna till detta är många, allt för många och för att orka med allt måste jag göra detta.

Jag väger 83 kg och är cirka 174 cm lång. Går jag efter mitt BMI så ska jag gå ner cirka 7 kg till för att vara ”normalviktig”. Men ska man verkligen gå efter BMI eller ska man gå efter hur man själv känner sig? Problemet är att jag inte anser att jag är ”normalviktig” utan att jag fortfarande är tjock. Detta gör att jag inte kan slappna av och dra ner på träningen, inte ens lite. Får fortfarande dåligt samvete om jag hoppar över en dag eller om äter för mycket. Känner att jag inte presterar så bra som jag hoppats även om jag gått ner 51 kg!!!!!

Alltså 51 kg!!! Det är ju en hel människa…. Men jag tycker fortfarande att jag är tjock och behöver gå ner mer. Det faktum att jag gått från storlek 54/56 till 40/42 betyder inte att jag är nöjd. Nöjdare kan jag sträcka mig till men nöjd det är jag inte.

När ska man vara nöjd? Ska jag vara nöjd nu? Får jag vara nöjd eller förväntas det mer av mig? Känner mig så förvirrad……….

Om alla människor satte sig ner och såg ett enda avsnitt av Sjuans program Skilsmässohotellet så skulle nog de flesta ta sig en tankeställare innan man bestämmer sig för att skaffa sig en partner. Hur kommer det sig att kärlek kan förvandla sig till så mycket hat och hårda ord? Hur kan vettiga människor förvandlas till idiot så fort en relation tar slut?

Har sett cirka 10 min av det programmet och under dom minutrarna hann paren kalla varandra för monster, idiot, pengargalen hyena. Bytte kanal och tackade min lyckliga stjärna att jag är singel och aldrig behöver tänka på att behöva dela min vardag med en psykopat för det är ju så många människor beter sig när livet går emot dom.